Den Stora Rättegången 1922:
Chauri Chaura och
GANDHIS VISION OM ANSVARET
av Niranjan Ramakrishnan


OM VI NÅGONSIN kommer att ändra kurs och förvärva någon grad av omdöme (obefogade förväntningar om vi ser till den moderna historien) bör den 18 mars utan tvivel bli en av de mest betydelsefulla minnesdagarna i vår almanacka.


DEN 18 MARS 1922 talade Mahatma Gandhi i rättssalen vid domstolen i Ahmedabad, Indien. Han stod åtalad för “försök till att väcka uppvigling mot Hans Majestäts Regering, av lag grundad i brittiska Indien”, främst genom tre artiklar publicerade i Young India (Gandhis tidning).


När domare CN Broomfield, efter att anklagelserna presenterats, tillfrågade Gandhi vad han åberopade blev svaret: “Jag förklarar mig skyldig till samtliga åtalspunkter.”


Åklagarens biträde, JT Strangman, uppmanade domaren att beakta “händelserna i Bombay, Madras och Chauri Chaura som urartat i upplopp och mord.” Strangman förklarade att i Gandhis artiklar “betonas vikten av ickevåld, i den enskilda kampanjen och i den övergripande målsättningen. “Men”, tillade han, “av vilket värde är det att betona ickevåld, om man oavbrutet predikar sitt missnöje med regeringen, kallar dem förrädare och avsiktligt uppviglar andra att störta den?”


Gandhis svarstal (efter att ha förklarat sig som skyldig) är en tidlös klassiker, av många betraktad som jämförlig i ton, visdom och vältalighet, med Sokrates tal inför sina åklagare över tvåtusen år tidigare.


INNAN VI studerar Gandhis svar är det dock nödvändigt att rekapitulera de händelser som ledde fram till rättegången.


När Gandhis Satyagraha-rörelse (ickevålds-baserad samarbetsvägran) befann sig i full blom 1921-1922, misshandlades en grupp ickevåldsaktivister av några polismän i den lilla staden Chauri Chaura i norra Indien. Sådan misshandel var inte ovanlig, men instruktionerna till satyagrahis (de protesterande) var mycket tydlig – de skulle ta slagen utan att själva slå tillbaka.


Vid det här tillfället provocerades aktivisterna tillräckligt för att jaga polismännen, som var färre i antal, till sin polisstation där de låste in sig. Folkmassan satte sedan eld på huset och dödade 22 anställda.


Utan att sammankalla indiska kongressens arbetskommittè avblåste Gandhi omedelbart den riksomfattande civila olydnadskampanjen. Han tog personligt ansvar för dådet. Genom beslutet fick han utstå mycket kritik från sina medarbetare, som såg händelserna som en obetydlig incident i en i övrigt fredlig kampanj. Flera ansåg frihetskampen nu vunnit så många segrar, att hade inte Gandhi bromsat hade självständigheten uppnåtts redan innan årets slut.


Men Gandhi var varken en Sharon eller en Arafat. Hans grundmurade övertygelse var att en frihet som vunnits genom dåliga medel blir till en dålig frihet. Han har bevisligen fått rätt – genom varje annat land som befriat sig från kolonialism genom “alla till buds stående medel” (Indonesien, Kenya, Algeriet, för att bara nämna några.) “Gevären som används mot britterna”, förklarade han, med hänsyftning på de indiska frihetskämpar som såg mord av brittiska tjänstemän som ett steg mot frihet från brittiskt förtryck, “kommer i morgon att vändas mot indierna själva.” Nödvändigheten av att bygga en politik för idèernas diskurs – inte vapnens – var uppenbar för Gandhi, inte för de otåliga, men kortsynta hetlevrade runtom i landet. Gandhi skrev: “Gud har varit rikt vänlig mot mig, och varnat mig för att det ännu inte i Indien finns den ärliga och ickevåldmässiga atmosfär som kan rättfärdiga den omfattande olydnad som kan beskrivas som civil – vilket betyder hänsynsfull, ärlig, ödmjuk, medveten och ändå kärleksfull, aldrig i hat. Gud har talat klartext genom Chauri Chaura.”


Efter att han avblåst kampanjen beordrade den brittiska regeringen hans gripande. Det var förutsättningarna inför rättegången. Nu till Gandhis tal, i några utdrag:


“...Jag har ingen som helst lust att dölja inför rätten det faktum, att min predikan mot det rådande regeringssystemet har blivit nära nog en passion för mig.”


“...Jag vill skriva under på alla de anklagelser som den ärade advokaten har lagt på mina skuldror i samband med händelserna i Bombay, Madras och Chauri Chaura. Natt efter natt har jag tänkt igenom dem, djupt, och det är omöjligt för mig att avsvära mig ansvaret för de djävulska brotten i Chauri Chaura eller de vansinniga dåden i Bombay. Advokaten har helt rätten på sin sida när han säger att jag, som en ansvarskännande man, en man som erhållit en rimlig lott av utbildning, en rimlig del av erfarenheter här i världen, borde ha insett konsekvenserna av var och en av mina handlingar. Jag känner dem. Jag vet att jag lekte med elden. Jag tog den risken och om jag blev frikänd skulle jag göra om det. Jag känner denna morgon att jag skulle svika min plikt, om jag inte berättade det jag sagt just nu.”


“...Jag ville undvika våld. Ickevåld är första artikeln i min tro. Det är också den allra sista artikeln i min bekännelse. Men jag hade ett val. Antingen underkasta mig ett system som jag anser har orsakat förödande skada för mitt land, eller ta risken av den vansinniga vrede som mitt folk kunde utbrista i, när de till fullo förstod sanningen från mina läppar. Jag vet att mitt folk ibland blivit vansinniga. Jag är djupt ledsen för detta och är därför här för att begära, inte ett lindrigt, utan det högsta möjliga straffet. Jag ber inte om nåd. Jag åberopar inga förmildrande omständigheter. Den enda kurs som ligger öppen för Er, herr Domare, är – som jag kommer att framlägga i mitt anförande – antingen att avgå från Er post, eller tilldöma mig det högsta straffet, om Ni tror det system och de lagar Ni tjänar är till gagn för folket. Vid mitt anförandes slut hoppas jag Ni erhållit en glimt av vad som rymdes i mitt bröst för denna den mest vansinniga risk en omdömesfull människa kan ta.”


“...Motvilligt kom jag till slutsatsen att den brittiska förbindelsen gjort Indien mer hjälplöst än hon någonsin varit tidigare, ekonomiskt och politiskt. Ett avväpnat Indien har ingen motståndskraft mot någon angripare om hon ville ta upp en väpnad kamp mot honom. Så tydligt är detta faktum, att några av våra främsta företrädare anser det vara en fråga om flera generationer innan Indien kan uppnå självständighets-status. Hon har nu blivit så utarmad att ingen motståndskraft längre finns att bekämpa svält och hungersnöd. Före det brittiska intåget spann och vävde Indien i sina miljoner byar, precis så mycket hon behövde som komplement till hennes magra jordbruksresurser. Denna bomulls-industri, så livsviktig för Indiens existens, har ruinerats genom ofattbart hjärtlösa och omänskliga processer, beskrivna av här närvarande engelska vittnen. Hur lite stadsbefolkningen vet, om hur de halvsvultna massorna i Indien sakta sjunker ner i livlöshet. Hur lite de vet, att deras eländiga komfort representerar mäklararvodet de får för det arbete de uträttar åt den utländske exploatören, att vinsten och arvodet hämtas ur massorna. Hur lite de inser, att regeringen som etablerats genom lag i brittiska Indien fortsätter styra genom denna exploatering av massorna.”


...“Inget sofistikerande, inget bollande med siffror, kan bortförklara bevisen som skeletten i byarna uppvisar för det nakna ögat. Jag hyser inte det minsta tvivel om att både England och stadens folk i Indien kommer att, om det finnes en Gud, få stå till svars för detta brott mot mänskligheten, kanske oöverträffat i historien. Lagen självt har använts för att tjäna exploatörerna.”


“...Faktum är, att jag tror mig ha erbjudit såväl Indien som England en tjänst genom att visa en väg ur detta onaturliga tillstånd som vi båda lever under. Enligt min mening är vägran att samarbeta med det onda lika mycket en plikt som att samarbeta med det goda. Jag eftersträvar att bevisa för mitt folk att våldsam samarbetsvägran bara multiplicerar det onda, att precis som det onda bara kan upprätthållas genom våld, kräver samarbetsvägran med det onda fullständig avhållsamhet från våld. Ickevåld förutsätter att man frivilligt tar på sig straffet för samarbetsvägran med det onda.”


“...Så därför är jag här, för att villigt underställa mig det högsta straff som kan utdömas för vad som i lag är avsiktligt brott, och vad som av mig betraktas som den högsta medborgerliga plikten. Den enda kurs som står öppen för Er, herr Domare och biträdande, är antingen att avgå från Era poster om Ni anser att den lag Ni administrerar är av ondo och anser mig oskyldig, eller döma mig till högsta möjliga straff, om Ni ser lagen Ni administrerar till gagn för folket i det här landet, och därmed min verksamhet som skadlig för det allmänna bästa.”


ATT ILLDÅDEN i Chauri Chaura skedde trots Gandhis ansträngningar att hålla kampanjen fredlig, att liknande händelser var sällsynta i en jättelik nationell rörelse som involverade hundratusentals, gjorde ingen skillnad för Gandhi. Han tog på sig fullt ansvar som ledare för rörelsen och satte hela sin karriär på spel. Lika mycket som han trodde på ickevåldet, så handlade det om att inför rörelsen orientera sikten, på största möjliga synbara sätt.


En av ledarskapets huvuduppgifter är att sätta upp normer. Varje ledares handlande gör detta, medvetet eller ej. Varje kompromissande, dolt under någon lämplig ursäkt, sänker slutligen normerna för oss alla. Det faktum att inte en enda ledande statsman i dag i grunden anstränger sig att sätta normer, visar varför Gandhi är så sällsynt. Men det går längre än så – fjärran från att sätta normer, är ingen politiker eller ledare i dag ens generad över att smita från ansvaret. Och vi är så vana vid detta att vi knappt lägger märke till det längre. Så Bush fortsätter försvara kriget mot Irak. Samtidigt som ingen förväntar sig att Kerry erkänner: “Visst, jag röstade för Irak-resolutionen eftersom jag var rädd för Bush’s popularitet. Jag borde ha instämt med senator Robert Byrd och Paul Sarbanes att uppskjuta omröstningen till efter valet 2002. Men då saknade jag modet.”


Inte heller gäller detta bara amerikanska politiker. Indiens Vajpayee tar aldrig ansvar för massakrerna i Gujarat, lika litet som Pakistans Musharraf för den nukleära storbasaren i hans land. Kung Fahd tar inte på sig skulden för de femton av hans landsmän som skakade världen. Inte heller Putin för de dagliga dödsskjutningarna i Tjetjenien.


Att avblåsa kampanjen för samarbetsvägran efter händelserna i Chauri Chaura var en av Gandhis mest betydelsefulla handlingar – en rening av den politiska kroppen, som det visade sig. Åratal senare, trots mängder med kritik – från att ha kallats en förvirrad man till en brittisk lakej – sviktade han inte om det kloka i beslutet. 1928 skrev han: “Än i dag känner jag mig ha tjänat landet på rätt sätt, genom att blåsa av kampanjen. Jag är övertygad om att historien kommer att se det som en perfekt form av satyagraha och inte som en feg handling.”


Åttiotvå år senare – efter oräkneliga exempel på idealism som degenererat till sanslöst våld – består Gandhis goda omdöme (och djupa känsla för godhet) prövningarna.

Niranjan Ramakrishnan, författare, är bosatt i Tigard, Oregon, USA. Websiten Hind Swaraj, med utgångspunkt från Gandhis texter om industrialisering och globalisering, startade han 14 november 2003, på 80-årsdagen av K.G. Ramakrishnans födelse, indisk frihetskämpe och Gandhian. Ramakrishnans artiklar har bl.a. publicerats av tidskriften CounterPunch.


Översättning: Jan Viklund