av Kathy Kelly, VitW


EFTER ATTACKERNA i Madrid uppmanade utrikesminister Colin Powell Spanien och Europa att “ta upp jakten” på terroristorganisationer genom mer militärmakt, ökad underrättelsetjänst och hårdare lagar. Vi måste gemensamt besegra organisationer som är fast beslutna att döda oskyldiga människor, förklarade han.


Ett avgörande framsteg för att komma tillrätta med terrorism tror jag kräver att vi på allvar frågar oss själva varför individer – några av dem mycket unga, rationella människor med hela livet framför sig – hatar USA och dess allierade så till den grad, att de begår dessa destruktiva handlingar och samtidigt utplånar sina egna liv.

Kort efter att de amerikanska trupperna påbörjat ockupationen i april förra året anlände en stor skara reportrar och mediefolk till Bagdad. En ung journalist berättade att hon fått rådet från en mer erfaren korrespondent att ta kontakt med mig, när hon kände sig mogen för en story med “humanitär profil”. En av hennes första reportage handlade om en baby som fötts i ett av Saddam Husseins fängelser. Jag föreslog henne att också utforska berättelserna om de hundratusentals barn som dött under sanktionsåren. “Åh,” svarade hon. “Det där var ju Saddams fel.” Jag nämnde att FNs egna rapporter redovisade över 500.000 döda barn under fem år som en direkt följd av sanktionerna. Hennes reaktion var ögonblicklig: “Nåja, utom så klart, att nu vet vi ju att FN hade ihop det med Saddam.”


Tankesmedjor hemma i USA hjälpte till att “briefa” amerikanska journalister innan de begav sig iväg till krigszonen. Kanske USAs och FN komplicerade relationer under tretton sanktionsår inte fick plats i dessa kortfattade sammanställningar. Med manustider att passa, strömavbrott att handskas med, och redaktioner därhemma som ropade efter fler texter om Saddams grymheter, var det kanske för mycket att begära av denna unga, energiska reporter att börja rota i vad som för henne var gårdagens nyheter.


Men om vi verkligen vill komma underfund med vad som kan motivera människor att ta livet av sig och andra på detta fruktansvärda sätt, måste vi nog kliva ett stort steg tillbaka från den vanliga mediebilden vi blir serverade – sträva efter mer empati. Ett sätt att utveckla mer empati vore att återbesöka Iraks historia under åren av ekonomiska sanktioner och militära bombningar.


Logiken i den historien – från USAs sida sett – verkar ha varit: “Vi måste svälta ut er så vi kunde sluta bomba er. Sedan måste vi börja bomba er, så vi kunde sluta svälta ut er.”




ABSURD BYRÅKRATISK FASAD
Hela den byråkratiska fasaden av förhalningar som utgjorde FNs ansträngningar i Irak under de sista sanktionsåren var något absurt. Trodde verkligen en enda av FNs medarbetare som kämpade med att tillhandahålla minutiös dokumentation över att Irak inte byggde bomber av förslagsvis delar till vattenreningsverk, att USA överhuvudtaget brydde sig om deras arbete? Efter fem år av “olja-mot-mat” stod det klart, att USA bara var intresserade av att finna nya ursäkter för att bibehålla sanktionerna. Trots upprepade förnekanden, otroligt detaljerade former av övervakning och dokumentation av FN-ansvariga vid varje instans som jobbade i Irak, fortsatte USA att låtsas som om Irak kunde ha löst problemet genom att distribuera mängder av mediciner och bara vägrade använda pengar och mediciner som fanns tillgängliga. Sanningen var att inga leveranser hade varit tillräckliga för att rädda barnens liv, eftersom Iraks infrastruktur var – och är – så allvarligt försvagad, att barnadödligheten till och med i dag vid Yarmuk Sjukhus i Bagdad är två gånger större än förra året. Och vid Bagdads centrala barnsjukhus, där litervis med avloppsvatten rinner längs korridorerna, förklarar sjukhusets läkare att “dricksvattnet är förgiftat” och att “80 procent av patienterna lämnar sjukhuset med infektioner de inte hade när de lades in.”
(New York Times, “Chaos and War Leave Iraq’s Hospitals in Ruins” Jeffrey Gettleman, February 14, 2004)


Många var de redovisningar i medierna om hur Saddams regim smugglade och arrangerade “provisioner” under olja-mot-mat-programmets tid. Vi ska vara chockerade över hur regimen valde att leva i lyx när den kunde ha räddat livet på oskyldiga barn. Och på samma sätt ska vi chockeras lika mycket över hur USA använde FN för sitt ekonomiska sanktions-krig mot Irak, fullt medvetna om hur dödligt sanktionerna slog mot alla oskyldiga, inklusive barnen, som inte hade någon kontroll över sin egen regering.


Några dagar innan kriget, när vi alla i Bagdad gick i väntan på de stora bombanfallen, viskade en kvinna jag känt i sju år till mig: “Tro mig, Kathy, vi vill ha det här kriget. Vi är så in i döden trötta på detta liv, där vi arbetar så hårt och ändå inte kan mätta våra barn.” Den 9 mars i år fick jag ett brev från henne. Hon berättar hur lurad, bedragen och misshandlad hon känner sig. “Min käraste, ingenjören, sköts ner med tre kulor på gatan. Han ligger på sjukhus. Vi vet inte om han överlever. Det här är vad vi betalar för mr. Bush och hans frihet. Vi kan inte röra oss från en plats till en annan utan att bli skjutna eller bombade. Vi är som gisslan i vårt eget land. Ingen säkerhet, inga jobb, inget rent vatten, ingen elektricitet. Vi är utan hopp. Vi kan inte skydda våra barn.”


Jag undrar om alla de människor som flockas för att se Mel Gibsons Kristuspassion förstår att den brutalitet som Jesus genomled, var samma straff som alla dömda fick, för uppror mot en militär ockupation.


ARMAR SOM VÄRKER...
De militära ockupationerna från gårdagen bär samma kännetecken än i dag. Tänk dig, var och en i Irak, Israel eller Palestina, civil eller militär, ockupant eller ockuperad, som överlever en bombräd… deras lemmar avslitna, organ uppskurna, huden sönderskuren. Föreställ dig armar som värker… efter nära och kära som aldrig kommer åter. Eller tänk dig någon som saknar och längtar efter sina armar – som den kvinna Faith Fippinger skrev om, som just fött en baby strax innan en missil slet av hennes bägge armar under “Shock and Awe”-anfallen. Andra kvinnor hjälpte den armlösa kvinnan dia barnet genom att huka sig vid sidan av och hålla barnet till hennes bröst.


Jag känner inte någon som inte blev lättad över att se Saddam försvinna. Jag skulle kunna känna mig uppmuntrad av dem som säger sig vilja se irakierna räddade från en fruktansvärd despot. Men, jag kan inte hjälpa att jag önskar att denna djupa omsorg om Iraks folk kunde ha aktiverats för länge sedan, under de långa år när irakierna uthärdade det mest omfattande belägringstillstånd som någonsin påtvingats ett land i modern historia.


Varför hatar en del människor i den islamiska världen oss så pass? Den frågan går snabbt att besvara. Vi tar över och dominerar andra folks samhällen. Vi etablerar klientstater i dessa regioner, som hem för amerikanska baser och – som i fallet Israel – för att kunna straffa grannliggande länder om de inte anpassar sig enligt uppställda amerikanska mål.


Vi lär ut en dubbelmoral, fördömer invasion och ockupation när det passar oss (som Iraks invasion av Kuwait), samtidigt som vi företar mördande sanktioner, invasioner och ockupationer, i demokratins och frihetens namn. Så länge vi insisterar på att ta över andra folks dyrbara och oersättliga resurser för vrakpriser kommer terrorismen att frodas. Antingen ska vi börja betala rättvisa priser – eller hitta nya sätt att leva på, där vi inte är lika beroende av dessa resurser.


LEVA ENKELT
I det sista ligger kärnfrågan. Hur kan vi börja leva annorlunda, med mindre konsumtion och mindre slöseri? För min egen del konsumerar jag mer än min beskärda del av bränsle, elektricitet och vatten varje år. Det är dags att börja ransonera. Det gamla talesättet “Lev Enkelt, så att Andra kan Leva, helt enkelt” väcks i minnet.


Jag hoppas vi kan finna sätt att sakta ner våra liv, få tid att verkligen reflektera över Powells uppmaning att “gemensamt besegra organisationer fast beslutna att döda oskyldiga människor.” För jag hoppas vi gemensamt med fredliga medel kan se till att besegra amerikansk militarism, här hemma och utomlands.

Kathy Kelly, 50, Chicago, grundare av Voices in the Wilderness (VitW), 1996. Kelly hade dessförinnan deltagit i the Gulf Peace Camp 1990. Kelly har tre gånger nominerats till Nobels Fredspris. 2002 inleddes Iraq Peace Team (IPT), ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW, inför det kommande kriget. Hon reste tillbaka till USA vid invasionens början april 2003, men återvände till Bagdad senare under hösten.
För närvarande har hon dömts till tre månaders fängelse i USA för en fredlig aktion utanför det militära träningslägret Fort Benning, Georgia, mer ökänt som School of Americas.


För mer information, se:
www.soaw.org
www.nukewatch.org


Översättning: Jan Viklund