Susan Galleymore är född och uppvuxen i Sydafrika. Hennes brors erfarenheter i den sydafrikanska armèn och hennes möten med sydafrikanska zionister efter sexdagars-kriget fick henne engagerad i frågan om post-traumatisk stress.


Hon avgav ett löfte: “Jag tänker inte förlora min son till detta.”


Efter hemkomsten från Irak startade hon projektet MotherSpeak.


När det gäller frågan om yttrandefrihet har hon levt på båda sidor av stängslet och tar det första tillägget i den amerikanska konstitutionen på största allvar. Som naturaliserad amerikansk medborgare och mor samlar hon nu berättelserna från soldaternas mödrar i USA. Och som någon som levt i avsaknad av yttrandefrihet samlar hon berättelserna från mödrar till icke-stridande barn i Irak.

IRAKIER SÄGER:
“SAMMA ÅSNA, ANNAT TÄCKE”
av Susan Galleymore


EFTER NIO MÅNADER i Afghanistan, förflyttades min son till Sunni-triangeln i Irak den 9 januari 2004. Jag sökte stöd hos andra “militära mammor” som börjat inse att ingen av oss visste vad som pågår där.


För fem veckor sedan packade jag mina väskor, reste till Bagdad, mötte och talade med tjänstgörande soldater, irakiska yrkesmän och irakiska mödrar som lever under ockupationen.


Jag lärde mig om:

• Slumpmässiga skottlossningar: nervösa soldater som skjuter irakiska civila på gatan. Anwar Jeward förlorade sin make, 18-årige son, 14 och 8-åriga döttrar på det sättet. Den ena dottern, Abir, lämnades död mitt på gatan, efter att en kvinnlig soldat stulit guldörhängena från barnets öron.
  
  
• Nattliga räder och arresteringar: Soldater slår in dörrarna i hemmen, kör ut mammor och barn ur husen i sina nattkläder och förhör papporna, med huvudet nertryckt i marken av en tung stövel i nacken.
  
  
• Barnsjukhusens onkologiska avdelningar: underbemannade, underbetalda, fattiga på resurser och mediciner men rika på unga patienter. Medan barnen lider av de mest skilda former av cancer, säljer föräldrarna bilen, huset och alla sina ägodelar för att ha råd med en åttadagars cellgiftsbehandling. Ofta krävs tre år av sådan behandling.
  
  
• Färska, nyanlända soldater – dödade, sårade. En 18-åring rapporteras psykiskt sönderfallen efter sin första dödsskjutning. Han säger, “det var inte det minsta som ett videospel”. Han hade tur. Läkarutlåtandet kvalificerade honom för en hemresa; alltför många soldater dödas av hemmagjorda sprängladdningar eller genom “friendly fire”.
  
  
• Tre kvinnor i det irakiska styrande rådet: de representerar “kvinnofrågorna” och alla irakiska kvinnor är beroende av rådet. Men “kvinnofrågorna” har ingen budget.
  
  
• Jordbrukssamhällen som Abu Hishma: husen bombade på grund av misstänkta upprorsmän, byarna omgivna av taggtråd, invånarna belagda med utegångsförbud 15 timmar av dygnet, bönderna oförmögna att sköta jordbruket eller kreaturen.
  
  
• Bataljonschef Nathan Sassaman: “Med en stor dos skrämseltaktik, våld och mer pengar till projektet, tror jag nog vi kan övertyga det här folket att vi är här för att hjälpa dem.”
  

Susan Galleymore


Översättning: Jan Viklund