Alexander Christof satt bakåtlutad hemma i Tyskland 1995, en alltmer välbeställd arkitekt som konstruerade ritningar för alltmer välbeställda kunder. Men han började bli alltmer missnöjd med sitt liv, fullproppat som det var av ägodelar, makt och prestige, men utblottat på tillfredsställelsen av att tjäna det verkliga behoven i den mänskliga gemenskapen. Den fattigdomen tvingade honom slutligen att göra radikala förändringar. Han frigjorde sig från sitt företag, tog med sig den kunskap han hade som på något sätt kunde möta de akuta behoven, och startade med sin hustru Arkitekter för Människor i Nöd (Architects for People in Need, APN).


2001 kom APN till Irak. När jag besöker Alexander i dag har APN en personal av över 50 högutbildade, professionella irakier som arbetar med vattenreningen på landsbygden, specialklasser för äldre barn, samt grundläggande akut- och sjukvård.


Alexander betonar hur de mest nödvändiga livsbehoven påverkades av Gulfkrigen och sanktionerna – vatten, avlopp, livsmedel och sjukvård. Längs Eufrat och Tigris dricker byborna vanligtvis direkt ur floden, fast vattnet är förorenat.


Jag frågar Alexander vad som motiverade honom till en så krävande uppgift (APN förlorade nyligen en av sina medarbetare vid en attack i Bagdad). “Det är att se frukterna av arbetet”, svarar han. “Ett nytt klassrum, en ung grabb som skriver sitt namn på svarta tavlan och som tidigare stod på gatan som skoputsare och analfabet. Att se folk få rent vatten direkt ur kranarna för första gången. Allt detta ger en känsla av glädje jag aldrig upplevt tidigare. Aldrig under de åren jag jobbade för mitt rika klientel.” Han tänker efter en stund och säger sedan: “Jag vill aldrig träffa någon av dem igen, så länge jag lever. Här ser vi det goda resultatet av vårt arbete, och det gör oss lyckliga.”


Alexander är övertygad om att motivet för invasionen var att skapa en permanent militär närvaro i Gulfregionen. “De som kontrollerar oljeflödet, kontrollerar ekonomin i världen.” I slutet av februari rapporterade New York Times att USA bygger fyra stora militärbaser i Irak, för långvarigt bruk. Jag frågar om han tror USA vill upprätta demokrati i Irak. “Nej”, blir svaret. “Det vore ett vanskligt och långtgående åtagande, men inga bevis tyder på att en sådan process har påbörjats. Kanske är det för tidigt; kanske för sent.”


Kanske är det för sent – eller är det för tidigt? – för oss alla, om inte fler människor lär sig fatta samma beslut som Alexander: att ta risker, ifrågasätta makten, att bli arkitekter för fred snarare än medansvariga till krig. Jag skulle vilja uppmuntra folk att tänka ekologiskt, handla mer kärleksfullt, och försäkra sig om att deras livsresurser – inklusive skattekronorna – går till livsbefrämjande strävanden.


“Det här bör Du göra”, rådgav Walt Whitman för 150 år sedan. “Älska Jorden, Solen och Djuren. Förkasta Rikedomar, Ge Allmosor till alla som frågar, Hänge dina Inkomster och Arbete åt andra… Ompröva allt Du lärt Dig i skolan, i kyrkan, eller i någon bok, Förkasta allt som Förolämpar Din Själ – och Ditt Kött och Blod skall bli till ett Stort Poem.”

Dana Visalli arbetar med Christian Peacemaker Teams, ekumenisk organisation på plats i bl.a. Latinamerika, Mellanöstern och Irak.

Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:
Christian Peacemaker Teams, CPT
Architects for People in Need, APN