I Betlehem såg jag hur schaktmaskiner slet upp hundraåriga olivträd för att bana väg för taggtrådsrullar och stora diken som delade staden där Jesus föddes. I Qalqilia förminskades jag till en dvärg inför Israels över 7,5 meter höga separations-mur. President Bush har själv sagt det, “den slingrar sig ut och in ur Västbanken.” Den stänger bönderna ute från sina fält och fållor, 50.000 bofasta.


I Masha deltog jag i en demonstration mot muren. Jag såg en röd varningsskylt med texten “DÖDLIG FARA” för var och en som vågade överträda gränsen. Sedan såg jag israeliska soldater sikta mot obeväpnade israeliska och internationella demonstranter. Jag såg blod strömma ur Gil Na’amati, en ung israel vars första offentliga handling efter att ha fullgjort sin värnplikt var att protestera mot denna mur. Jag såg splitter i benet hos Anne Farina, en av mina färdkamrater från St. Louis. Och jag påmindes om Kent State och Jackson State 1970, när nationalgardet öppnade eld mot Vietnamkrigets demonstranter.


Nära Der Beilut såg jag den israeliska polisen använda vattenkanoner mot vår fredliga protest. Och jag påmindes om Birmingham, Alabama, 1963, då jag undrade varför ett demokratiskt samhälle besvarar en fredlig sammankomst genom att bokstavligen försöka dränka rösterna av våra protester.


Vid slutet av min resa fick jag en chockartad upplevelse. Jag förstod att vad jag sett och gjort betraktades som kontroversiellt, men knappast som något hot. Så jag kunde inte föreställa mig att vakterna vid Ben-Gurions flygplats skulle kunna kränka en 79-årig överlevande från Förintelsen, genom att under fem timmar utföra en helt onödig kroppsvisitering av min nakna kropp. Den enda skam dessa säkerhetsvakter uttryckte var, att vända på sina namnskyltar så de inte gick att läsa. Det enda förklarliga skälet till denna grova kränkning av min kroppsintegritet var att förödmjuka och skrämma mig. Naturligtvis kände jag mig förödmjukad. Men jag vägrar låta mig skrämmas av ynkryggar som gömmer sina identiteter medan de utför en så onödig och respektlös handling.


Det är en grym illusion att råstyrka av den här sorten skulle erbjuda Israel någon säkerhet. Att förnedra mig kan inte tysta min lilla röst.


Likaså kan inte förnedring av palestinier krossa deras hopp om ett hemland. Bara ett slut på denna ytterligt onödiga ockupation kan bringa fred till den här regionen.

Hedy Epstein, St. Lois, USA, överlevande från Förintelsen och mångårigt aktiv inom bl.a. medborgarrättsrörelsen. Hennes liv skildras i den Oscarsbelönade dokumentären “Into the Arms of Strangers: Stories of the Kindertransport.”