Wilding är som född till clown. I mars förra året försökte hon och den här korrespondenten få tillträde till den då övergivna brittiska ambassaden, tom sedan den förre ambassadören, sir Harold Walker flydde längs Jordanvägen undan 1991 års bomber i sådan brådska att han – i en nästan unik diplomatisk blunder – underlät att lämna över sina papper till Iraks utrikesdepartement. Efter den händelsen har han välkomnat varje möjlighet i en brittisk tv-studio att från miltals avstånds trygghet förespråka nya bombningar.


Den övergivna ambassaden kunde säkert bli en bra story tänkte jag. Den artiga unga irakiska soldaten som vaktat och vårdat trädgården och byggnaden i över ett decennium, fick bryderi. Till slut kallade han på en överordnad. Tyvärr, han var väldigt ledsen, men inga besökare släpptes in. Vid det här laget hade vi underliga utlänningar lockat till oss dussintals nyfikna gatubarn som följde efter i klasar när vi utforskade gatorna bakom ambassaden, med sina uråldriga hus som väckte flera minnen till liv.


Plötsligt gick Wilding ner på knä, på ett ögonblick förvandlade hon sig till en tiger, tog små skutt mot barnen, morrade, blev till en katt, ett lejon… repertoaren var häpnadsväckande. Och på randen till krig, terror och förödelse, efter isoleringen och armodet från ett embargo som ryckt ifrån dem deras verkliga barndom, skrattade och skrek de i förtjusning, rusade runt omkring henne – det var en oförglömlig, spontan fullständig glädje.


Vakterna som följt efter på avstånd för att se om vi försökte klättra över ambassadmuren, slets mellan skratt och förvirring när de bad oss lämna området. Barnen följde oss till vår slitna bil, ryckte i Jo, fnittrade, tiggde om mer. Och hon gav dem mer, blev ett veritabelt menageri av exotiska djur. Soldaterna, själva knappt mycket äldre än barnen, sögs in i föreställningen. Vi körde därifrån vinkande åt den lilla skaran på vägen. Lever de i dag? Vad har hänt med dem? Det var frågorna Jo vill ha svar på, när hon återvände. Hon bevittnade mer än de flesta kan uthärda – och blev därefter en clown på cirkus. Förresten, när britterna tog över ambassaden igen, efter invasionen, var deras första åtgärd att avskeda den soldat som så troget vaktat byggnaden åt dem i tretton år.


SAIF har jobbat som skoputsare, all-fixare, guide, sedan han var fyra år. Iraks förtrollande, ofta späda gatubarn som började dyka upp några år efter att sanktionerna infördes, är i dag nästan en bortglömd tragedi. Utbildningsdepartementet som tidigare bötfällt föräldrar vars barn inte gick i skolan, insåg desperationen som drabbat familjerna och ändrade skolsystemet till “skift”, som stämde med deras arbetstider. Men många var helt enkelt för trötta för att delta. Saif verkade aldrig trött men gick inte heller i skolan, han bara adopterade utlänningar. “Min fru, söker ni efter något? Har ni gått vilse? Jag kan hjälpa er.” Och en liten, liten hand smyger sig in i din. Han är lill-gammal, äldre än sina år, samtidigt ytterst sårbar. Det var ofrånkomligt att han skulle adoptera Jo, världens mest kloka clown. De var ämnade för varandra.


Det var genom Saif och hans vänner som Jo mötte pojken med kulan i sin hjärna. Den 26 maj förra året väntade fyraårige Baqer med sin familj på en taxi, för att träffa släktingar. En explosion inträffade, amerikanska trupper började skjuta omkring sig och Baqer träffades i huvudet av en nio millimeters kula. “Han har skador på vänstra cerebrum, vänstra femte, sjätte, sjunde och åttonde kranie-nerverna, som orsakar partiell nervförlamning… försvagar hans syn, hörsel och gång. När han sitter i knäet hos någon och försöker komma därifrån, tippar han över och faller”, berättar Wilding.


Familjen bor i Sadr City (tidigare Saddam City) – den väldiga, bullrande, fattiga slummen i Bagdad. Trots sin fattigdom har familjen besökt läkare efter läkare, sålt allt de äger och bor nu i ett hem: “naket, förutom mattan på golvet, en glödlampa och en fotogenlampa som tar över när strömmen försvinner, alltså den mesta delen av tiden…” Recepten från läkarna har de inte råd att hämta ut, sjukvården är inte längre fri. “Om kulan förflyttar sig kan den skada hans hjärnstam. Sker någon synbar försämring måste familjen ta honom till Jordan” – en farlig, påfrestande resa på tio till tjugo timmar, även för en vuxen.


Baqers pappa, Ali, slutade sitt jobb för att kunna ta Baqer runt på alla sjukhus, i en bisarr värld av recept han inte har råd med, och kirurger med massor av kunskap, men utan operationsutrustning. Rådet att resa till Jordan är meningslöst, hur ska det betalas?


“Inget tvivel råder att amerikanska soldater var ansvariga, att det är en amerikansk kula i hans huvud. Ingen vet hur många familjer och enskilda som går igenom samma plågor, försöker få råd till mediciner, försöker få ekonomisk ersättning som utlovats av den ansvariga ockupationsmakten”, förklarar advokaten Wilding, clownen är borta nu. “Kongressmän och kvinnor, parlamentsledamöter måste kontaktas. Vi måste ställa till med bråk för att försäkra oss om att detta händer”, uppmanar hon.


Den provisoriska koalitionsmyndigheten utlovade stöd för Baqers behandling: “Men inga mediciner, ingen behandling eller hjälp till läkarvård i Jordan har de fått. Vi måste kräva kompensationer och ekonomisk ersättning från de ansvariga styrkorna, för alla civila offer. I dagsläget har den militära institutionen total straff-frihet.”


Jag påminns om Ali Abbas, vars armar sprängdes bort i en annan händelse under bombningarna. Innan han fick lämna Kuwait för behandling i Storbritannien, överlämnade man stolt en amerikansk soldathjälm till honom. I militära tankebanor säkert en hedersbetygelse. För oss andra “vanliga”, ett tecken på krasshet bortom föreställning.


Under tiden lever en fyraåring med en kula i hjärnan, i akut behov av en neurokirurg.

Felicity Arbuthnot, brittisk journalist, var tillsammans med förre FN-samordnaren Denis Halliday researcher för John Pilgers prisbelönade film “Paying the the Price – Killing the Children of Iraq”.

Översättning: Jan Viklund