Kathy Kelly,

Voices in the Wilderness


BAGDAD


Torsdag 1 januari, 2004


MUNTLIGA TRADITIONER, till sist nedtecknade i Andra Moseboken återger berättelserna om israelernas flykt ur fångenskapen i Egypten. En grym Farao var skoningslös i sina mördande krav. Tyngda av arbetet med att bygga monument till sin förtryckares ära, beordrades de att också samla halmstrån till byggstenarna. Det var det sista halmstrået. Israelerna började hörsamma de revolutionära ropen till flykt.

I DAG besökte jag det forna irakiska flygförsvarsområdet i Bagdad. Under Saddam Husseins regim, i dag legendarisk för sitt skoningslösa förtryck, åtnjöt militära officerare och deras familjer bekväma bostäder. På området finns bl.a. två stora simbassänger. Huvudbyggnaderna är nu väldiga ruiner efter de första dagarnas bombmattor i mars 2003, med några långa, grå amerikanska missiltuber utspridda över spillrorna.

Efter invasionen av Irak tog drygt 400 familjer sin tillflykt till området. Detta är ett av åtskilliga liknande övergivna och bombade områden som har “ockuperats” av desperata familjer, som föredrar att försöka klara sin existens bland vrakdelarna, framför den misär de lämnat bakom sig. Före ockupationen, i fattiga kvarter som Saddam City – nu Sadr City – levde ofta flera familjer i ett enda ruckel. Jag har mycket lätt att föreställa mig den närkamp om knappa resurser som kan inspirera ett ungt par att samla ihop sina få ägodelar och flytta. Dessutom, när lokala och frånvarande hyresvärdar insåg att det inte längre fanns något regeringssystem som hindrade dem från att vräka folk och höja hyrorna, upptäckte många familjer hur de plötsligt sparkades ur sina hem under vapenhot eller inte klarade av att betala skyhöga ockerhyror. Under Saddams regim riskerade hyresvärdarna utdragna rättegångar i sina försök att vräka folk, mycket på grund av att regimen inte kunde klara av att hantera ett växande antal flyktingar och hemlösa. Trots hemska förhållanden står det klart att de människor som tagit sin tillflykt till det forna försvarsfältet räknar med möjligheten att om de uthärdar nuvarande hårda omständigheter kan det leda till något bättre i framtiden.

Barnen är bland de mest underbara jag någonsin träffat.

De är blyga, men leende, vänliga och otroligt välartade. Ruinerna och högarna av cementspillror verkade inte bekomma dem. Arbetsamt grävde de i högarna, deras små händer letade tålmodigt efter intakta tegelstenar som de gav till föräldrarna, att bygga nya husväggar med.

Minst ett dussin av barnen hade stora, röda fläckar som täckte deras ansikten. De kunde vara mygg eller flugbett. Men många besökare börja nu undra om de uppstått av smittsamma partiklar från bombdelarna.

En ordentlig behovsbedömning av detta nya bostadsområde borde utföras omedelbart. Det står helt klart att en ny ransoneringsform behövs. Som det är nu, återvänder föräldrar till sitt “gamla kvarter” för att hämta sin ranson, eftersom de saknar formell identitet i de husockuperade områdena. Dessa nya “hushåll” behöver tillgång till rent vatten, hälsovård och skola. Men det ser ändå ut som deras utsatta situation inte kommer att få någon större uppmärksamhet inom den närmaste framtiden.

HUKANDE ÖVER stearinljusen under USA:s krig för att “befria” Irak, medan explosioner som vände magen ut och in fortsatte till långt in på nätterna, samtalade vi i Voices team om hur vi måste arbeta i framtiden – inte bara för att återuppbygga Irak utan – minst lika viktigt – att återuppbygga oss själva. Vårt sätt att leva.

Vi måste hitta ett sätt att dela våra resurser, leva mer sparsamt och enkelt, hindra USA att gå i krig för att exploatera andra människors resurser.

Pentagons system har blivit vår tids Farao.

Vår tilltro till hot och våld som ett sätt att lösa problem inspirerar andra ledare och kulturer till samma handlingar.

Människor blir bestulna av krigsmånglarna på de resurser som behövs för att bygga en bättre värld.

Jag tänker på de små händerna, ivrigt grävande efter tegelstenar. På en uppväxt under förtvivlade omständigheter. Och jag undrar vilken sorts revolution vi kan förvänta oss.

Det förlovade land, så många av oss läste om i skolan, kommer vi aldrig att finna genom att välja eller rätta oss efter krigsmånglare. Vi står inför en väldig utmaning.

Återuppbygga Irak. Återuppbygga oss själva.

Och insistera på medkänsla för de små byggarbetarna i Irak, som riskerar att bli förgiftade mitt i sin strävan att bygga sig och sina föräldrar ett hem.

Kathy Kelly, 50, Chicago, grundare av Voices in the Wilderness (VitW), 1996. Kelly hade dessförinnan deltagit i the Gulf Peace Camp 1990. Kelly har tre gånger nominerats till Nobels Fredspris. 2002 inleddes Iraq Peace Team (IPT), ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. Kelly reste tillbaka till USA vid invasionens början april 2003, där hon företog en omfattande föreläsningsturnè. Hon återvände till Bagdad hösten 2003.

Översättning: Jan Viklund