Vår särskilda vänner (Abu Josefs familj) hade ljusen som sin specialitet. Varje år, en vecka före jul, dekorerade de inte bara sitt eget plast-träd (vintergröna växter är svåra att få tag på i Irak), utan pyntade också fyra olivträd i den lilla trädgården framför huset, med långa röda ljusslingor. Att går förbi deras hem… synen av olivträden med grenarna fulla av små röda ljus, lockade alltid fram ett leende… man kunde inte låta bli att känna ‘julstämningen’ – både som kristen och muslim.



I år var inte träden pyntade eftersom, som pappan sa, “vi vill inte väcka för mycket uppmärksamhet… dessutom vore det inte bra med tanke på el-bristen.” Trädet inomhus var däremot pyntat, det dignade av prylar. De traditionella dekorationerna fanns med, men ena sidan täcktes av inte fullt så traditionella Pokèmon-leksaker. Deras åttaårige son är en hängiven samlare och nedersta delen av trädet tyngdes av dessa små plastfigurer som tog Irak med storm för några år sedan.



Barn i Irak tror också på tomten, men här kallar man honom ‘Baba Noel’, som betyder ‘Pappa Noel’. Jag frågade barnen hur han såg ut och de var överens om att han var tjock, gladlynt, täckt i rött och med vitt hår. (Deras näsvise elvaåring förklarade att han var tjock på grund av för mycket dadlar, gladlynt av alkohol och klär i rött eftersom han är kommunist!) Han kommer inte nerramlande i irakiska hem genom skorstenen, dock. Väldigt få irakiska hem har skorstenar. Han kommer heller inte och överraskar mitt i natten, det är bara ohövligt. Han är mer en inspiration för föräldrarna när de är ute och handlar julklappar till barnen; en helg-musa, om man så vill. Renar är en främmande företeelse här.



Ritualen kring jul för många kristna i Bagdad brukade varje år vara att träffa familjer och vänner på julafton, utväxla klappar och mat (alltid mat – är du irakier, måste det vara mat!) och välkomna gäster. Vid midnatt gick många i sin lokala kyrka och tände ljus. Juldagen var som vår första dag i Eid – äta och dricka gott, välkomna familj, vänner och grannar och förbereda den stora julfesten på kvällen, antingen hemma eller på någon av klubbarna i Bagdad. De mest berömda för sina julfester var Hindiya Club och Armenian Club.



Det här året flyttades julmässan fram tidigare på dagen och många deltog inte, antingen för att man saknade bensin eller inte vågade köra genom Bagdad på kvällen. Flera av dem kunde inte heller träffa sina familjer på grund av den osäkra situationen. Abu Josefs familj har äldre släktingar i en liten by norr om Mosul. Varje år brukar deras farbröder och fastrar komma ner en vecka för att fira jul och nyår. I år beslöt de sig för att stanna hemma.



Vid ett tillfälle under julaftonskvällen var huset mörkt och strömmen borta. Vi satt, tillsammans på golvet, mumsade på dadel-bollar och betraktade Abu Josefs hund tugga lite på de nedersta grenarna av trädet. Vardagsrummet lystes upp av det varma ljuset från fotogenvärmaren och några jul-ljus på kaffebordet. Telefonen skrällde plötsligt till och Abu Josef sprang upp och svarade. Det var hans bror i Toronto. Den perfekta julklappen – det var det allra första utlandssamtalet han fått sedan kriget. Vi blev alla lika överraskade.



Ett irakiskt telefonsamtal går till så här i dessa dagar:



III = Irakier Inne i Irak

IUI = Irakier Utanför Irak




Ring, ring



III: ‘Allå?

IUI: ‘ALLÅÅ?!

III: ‘ALLÅÅÅ? MINNOOO? (Hallå? Vem är det?)

IUI: ABU (fyll i namnet)??! Shlonkum? (Hur mår du?)

III: Aaagh! Är det verkligen du?!

(Röster av familjen i bakgrunden, “Vem är det?! Vem är det?!”)

IUI: Hur mår… (rösten stockar sig av känslor) ni?

III: Vi… (linjen knastrar) ...och mår bra.

IUI: JAG HÖR DIG INTE! Mår bra? Tack gode Gud…

III: ‘Allå? ‘Allå...?
(vänder sig till någon bakgrunden, “Sssch, tyst… jag kan inte höra!” Familjen tystnar och håller andan.)

III: ‘Allå? ‘Allåå?!

IUI: ‘Allåå? Ja, ja, din röst är tillbaka – är du okej?

III: Bara bra.

IUI: Är mamma okej? Bror och syster?

III: Allt är bra… Vi mår bra, tack gode Gud.

IUI: Tack gode Gud (rösten stockar sig igen)

III: Hur mår du? (ett svagt eko med “du..du..du..”)

IUI: Vi mår bra, men är fruktansvärst oroliga för ER…

III: Oroa er inte – vi klarar oss bra… ingen elektricitet eller bränsle, men vi ska klara oss…

IUI: (knastrande linje, svagare röst) ...försökt ringa och och ringa, men… (mer knastrande) ...och vi hörde fruktansvärda… (störningar)

III: ‘Allåå? ‘Allåååå
? Är du där? (tyst i andra änden)

III: ‘Allåå? Om du kan höra mig, jag kan inte höra dig… (alla släktingarna runtomkring håller samtliga andan)

III: ...jag kan fortfarande inte höra dig… om du kan höra mig ska du bara veta att vi mår bra. Vi klarar oss. Vi lever och undrar över din hälsa. Oroa er inte… yallah, ma’a al salama… oroa er inte. ‘Allåå?



Och så andas alla ut. En smula mer lättade och samtidigt mer tomma än förut, medan telefonluren läggs på och det betydelsefulla ögonblicket har passerat.



Även om det är sent – En God Jul.


postat av river @ 5:25 PM

SIGNATUREN RIVERBEND är en av flera som skriver dagbok på nätet, s.k. Blog. Riverbend är 24 år, kvinna, muslim och irakier bosatt i Bagdad. Före kriget arbetade hon vid ett dataföretag i Bagdad som programmerare och nätverksadministratör.

Översättning: Jan Viklund