because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


MR. PRESIDENT, VAD VET NI OM IRAKS SYMFONI-ORKESTER?
12 december 2003, 09:03  |   ARTIKLAR  USA

av Felicity Arbuthnot


ÄNNU EN DAG, ännu en ploj. Inte någon plast-kalkon den här gången, utan ett stjärnspäckat evenemang vid Kennedy Center. I rollerna Iraks Nationella Symfoni-orkester, som enkom flygits in av utrikesdepartementet för ett “helande” framträdande efter den illegala invasionen och förödelsen av deras land.


Michael Kaiser, kulturambassadör vid utrikesdepartementet, tror det kan bli ett “underbart sätt för amerikanerna att lära känna irakierna och för irakierna att lära känna amerikaner.” Ambassadören är tydligen omedveten om att irakier redan vet allt om amerikaner. Irak var, när allt kommer omkring, landet som skänkte världen det vi i dag kallar civiliserat; skrivkonsten, matematiken, de första lagarna, hjulet. Bagdad (f.d. Dar es Salaam – Fredens Stad) döptes till “Paris av det nionde århundradet”. Irak och Palestina har det största antalet filosofie doktorer per capita i världen. Irak, uråldriga Mesopotamien, är “civilisationens vagga”.

Irak har varit exceptionellt föremål för USA:s ansträngningar alltsedan Hiroshimadagen 1990, när de mest drakoniska embargo som någonsin administrerats av FN infördes under påtryckning från USA. Nämn vilken artikel som helst som man tar för given – från böcker till sängkläder, rengöringsmedel till deodoranter, flugspray till film – det förbjöds eller blockerades av USA och dess lilla vän, Storbritannien.


Mr. President, när du sitter på första parkett i salen tillsammans med Laura, kan du inte undgå att lägga märke till dirigenten för orkestern, Mohammed Amin Ezzet. Han har svårt vanställda händer. Hans nacke och bröstkorg är också i mycket svårt skick. Under nära tretton år var samtliga elektriska reservdelar importförbjudna, vilket ledde till en epidemi av brännskador när fattiga tog till stearinljus, till och med en veke i en flaska fotogen – som förr eller senare exploderade. De som hade lite bättre ställt köpte billiga lampor på marknaden, som också exploderade regelbundet. Överallt tog folk till olika sorters metoder att laga mat, något som ofta slutade i tragedier.


Det minutiöst “demokratiska” embargot lämnade få människor oskadda. Mohammed Amin Ezzet är en gentleman av stora mått, för vilken musiken och familjen betyder allt. För tre år sedan hade han precis firat sitt pan-arabiska pris för komposition, orkestrering och som dirigent av ett stycke originalmusik. Väl hemma igen gick han in på sin kammare för att komponera, medan hans fru, Jenan, förberedde morgondagens ris, genom att placera det över kaminen för att koka långsamt över natten – strömmen hade gått. Hennes nattlinne fattade eld. Mohammed, som hörde hennes skrik, sprang ut och kastade sig över henne.


Jenan brändes så svårt att på sjukhuset fick bara hennes mor tillstånd att se henne – hon bad för dotterns död. Jenan dog nästa dag. Mohammeds armar, bröstkorg och händer är obotligt skadade. När jag besökte honom på sjukhuset två veckor senare var han fortfarande så sjuk att han inte fick veta något om sin frus död. Jenan betyder “klara ögon”. Två år senare förklarade han stillsamt att han önskade att han också hade dött.


Er far, mr. president, samt hans efterträdare Bill Clinton och er administration, förbjöd till och med strängar till orkesterns violiner, delar till deras flöjter, lutor, oboer. De nekades partitur. Ändå lyckades de i stort sett fortsätta spela intensiv, superb musik, stundtals färgad av en udda skavank eller saknad ton på grund av bristen på delar. Några medlemmar lämnade landet för att söka en inkomst och pengar som kunde skickas hem till familjer i nöd. Deras repetitionslokal vid Al Rashid Theatre (döpt efter Bagdads grundare på 600-talet) blev nedsliten och förstörd, men att höra dem spela Chopin, Svansjön eller Strauss gav tårar i ögonen. Deras mod och slitna instrument förstärkte på något sätt skönheten och deras okuvliga vilja.


Förra året, mr. president, förde en Chicago-baserad organisation, Voices in the Wilderness, med sig strängar, instrumentdelar och partitur till Bagdad och orkestern. Er regering hotar nu dem med antingen åtta års fängelse eller böter på över en miljon dollar.


Era trupper tillät plundringen av orkesterns oskattbara nationalscen efter “befrielsen” och medlemmar av orkestern, vänner till Voices grundare Kathy Kelly – som själv var i Bagdad, inte i säkerhet i Washington – kom upp på hennes hotellrum och bröt samman i tårar. De hade överlevt sanktionsåren, 1991 års bombningar, Jenans och andra vänners död på grund av “embargo-relaterade orsaker”, men det var era handlingar som fick dem att kollapsa.


Så när ni nu planterar det stora nyheten om att Iraks Symfoni-orkester är i staden, inleder det “helande” framträdandet, skakar Mr. Ezzets ärrade, vanställda hand, och sedan lyssnar till Bizet och Beethoven, hur vore det med en annan helande handling – att sträcka ut en hand till Kathy Kelly och Voices – häva det mest smutsiga, småaktiga åtal av sitt slag i modern historia. Att bestraffa medmänsklighet.


Njut av konserten. Åh, förresten – undvik att bjuda på kalkon vid mottagningen! Beklagar ordvitsen, men den var rätt hårdsmält förra gången.


Med hälsningar, etc.
Felicity Arbuthnot

Felicity Arbuthnot, brittisk journalist, var tillsammans med förre FN-samordnaren Denis Halliday researcher för John Pilgers prisbelönade film “Paying the the Price – Killing the Children of Iraq”.

Översättning: Jan Viklund

SE ÄVEN:
Öppet Brev till Soldaternas Anhöriga:
RES TILL IRAK. TA HEM DEM. NU.
(Felicity Arbuthnot 28 aug. 2003)






ÄLDRE ARTIKLAR...»