because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


SOLDATERNA VID MIN YTTERDÖRR
1 december 2003, 19:40  |   ARTIKLAR  

Deras paroller störde, men nu råder krig. De måste psyka sig själva inför dödandet. De måste tro på att flygresan till en liten, avlägsen ökenstad i Irak, där de kommer att marschera upp till någons hus och döda unga irakier, har någon större, djupare mening förutom kallblodigt mord. De flesta av dessa unga reservare har aldrig satt foten utanför vår stad, och behöver vårt stöd för sitt “obehagliga” uppdrag framför sig. Jag har varit i Irak, deltagit i en delegation bestående av Nobels fredspristagare som reste till Bagdad 1999, och vet att folk inte är mer annorlunda där än här.


Ropen pågick i en timme. De marscherade förbi kyrkan, tillbaka runt postkontoret och ut på Main Street igen. Det var tydligt att de ville bli sedda och hörda. I vanliga fall är öknen härute mycket stilla och fridfull.


Plötsligt vid sjutiden, växte ropen dramatiskt i styrka. Jag tittade ut från fönstret där jag bor, i anslutning till kyrkan, och där var de – alla 75. Mitt på gatan, mitt framför huset och kyrkan, vrålande med sina lungors fulla kraft: “Döda! Döda! Döda!” Deras befäl hade beordrat halt och eldade på dem.


Jag var förbluffad och ryste till. Plötsligt insåg jag att det inte var nödvändigt att resa till Irak; kriget hade nått fram till min ytterdörr. Senare fick jag veta att de medvetet valt att utföra sin exercis framför mitt hus och kyrkan på grund av mitt utttalade motstånd mot kriget. De ville sätta mig på plats.


Det här ser jag som en helt ny taktik. Under årens lopp har jag arresterats ca 75 gånger vid olika demonstrationer, fängslats för plogbillsaktioner, blivit avlyssnad, trakasserad, visiterad vid flygplatser och bevakats av polis. Men den här gången var det soldaterna som mycket snart ska marschera genom Bagdads gator och attackera hem i Irak, som tränade sig på mig. De konfronterade mig personligen – precis som dödsskvadronerna gjorde i Guatemala och El Salvador på 80-talet när jag var där som observatör vid flera tillfällen.


Jag beslöt mig för att göra något, satte på mig vinterrocken och gick ut på gatan. De slutade skrika och såg på mig. Så jag sa, med hög röst, så hela kvarteret kunde höra: “I Guds namn, jag ber er sluta med detta nonsens. Åk inte till Irak. Lämna armèn, vägra att döda och bli dödade. Praktisera kärleken och det aktiva ickevåldet hos Jesus. Gud välsignar inga krig. Gud vill inte se er döda för att Bush och Cheney ska få mer olja. Sluta med det här och gå hem. Gud välsigne er.”


Hakorna föll ner, ögonen var som tefat. De stod knäpptysta och bara såg på mig en lång stund. Sedan brast de ut i skratt. Så kom befälen och skingrade dem.


Vad som sedan hände var, att rykten spreds att jag förhindrat den militära träningen vid Armory, varpå några återvände till kyrkan för att hämnas. Andra vände sig till ärkebiskopen för att få mig avskedad. En general vände sig slutligen till borgmästaren och bad om “förhandlingar” med mig. Han sa sig inte vilja ha “en konfrontation” mellan kyrkan och det militära. Borgmästaren berättade att man var rädd för att jag skulle vålla oroligheter vid avskeds-ceremonin innan jul, när soldaterna skulle fara.


DENNA DRAMATISKA EPISOD är bara den senaste i en rad konfrontationer sedan jag tillträdde min tjänst i New Mexicos öken sommaren 2002. Jag har gjort flera uttalanden mot USA:s krig i Irak, blivit fördömd av många, också av kyrkans representanter. Jag har organiserat små kristna fredsgrupper i delstaten. Vi planerade en fredsvaka för kärnvapennedrustning vid Los Alamos på Hiroshimadagen i fjol, men blev stoppade av katolska anställda vid Los Alamos som vände sig till ärkebiskopen med krav på min avgång om den genomfördes.


Jag tar emot hatfylld epost, telefonsamtal och minst ett allvarligt dödshot för att jag vågat kritisera vårt land. Men New Mexico är inte bara den mest utfattiga delstaten i USA – det är också den med de allra största militära utgifterna och nummer ett på kartan över världens kärnvapen. Den mest militariserade, den med det största behovet av nedrustning och ickevåld i praktiken. New Mexico är det allra första stället där Pentagon letar efter nya fattiga ungdomar att värva till imperiets armè.


OM VI SKA KUNNA FÖRÄNDRA färdriktningen på vårt land, få fler människor att gå emot Bushs ockupation av Irak, måste vi vara beredda på konsekvenserna. Om fler människor börjar kräva en nedrustning av USA:s egna massförstörelsevapen, kan vi snart se soldaterna dyka upp framför våra egna dörrar.


Kan vi då möta dem, öga mot öga? Uppmana dem att vapenvägra?
I så fall… ja, då kan förvandlingen ske.


Det som hände gav mig trots allt en ny erfarenhet av hopp. Det vi gör och säger måste ha ett visst inflytande, om soldater utkommenderas till vår dörr. Oavsett vad de sedan upplever i Irak, har de hört och sett mitt budskap till dem.


Att Gud aldrig välsignar några krig.

John Dear är katolsk präst, förre ordföranden för Fellowship of Reconciliation (FOR), USA:s mångreligiösa och äldsta fredsrörelse.
För mer information, se:
JohnDear.org

Översättning: Jan Viklund

SE ÄVEN:
Fredsrörelsen i USA:
REVOLUTIONÄRT ICKEVÅLD
(John Dear, 4 juni 2003)






ÄLDRE ARTIKLAR...»