Orsakerna till lupus är oklara, inga kända botemedel. Bara en berg- och dalbana av uppblossande och återhämtningar. Krig och rykten om krig. Man tror sjukdomen uppstår genom en kombination av genetiska förutsättningar och miljömässig påverkan. En oundviklig inkallelseorder lämnad i min kropp avvaktar en politisk gnista som kan få den att fatta eld.


DET HAR RAPPORTERATS att Iraks folk både bekämpat och välkomnat de amerikanska trupperna. Många kämpar inte för Saddam, utan mot en utländsk invasion. Amerika som både inkräktare och befriare, unilateralt dikterande världen att störta en diktator. Men detta är blott politiska ideologier; svårt att skilja det goda från den dåliga. I mina celler förstår jag det.


Den lokala tv-stationen i Eugene, Oregon, har ett inslag om hur folk inhandlar röda, vita och blåa tillbehör för att visa sitt stöd för trupperna. En intervjuad man berättar att han köper en flagga “för att jag är trött på att se alla anti-krigsaffischer överallt.” Inte för en symbol, utan mot en invasion av andra symboler. Anstiftan till polarisering i samhället. I samhälls-kroppen.


Mitt immun-systems Homeland Security har satt alarmsignalen på rött; allvarlig risk för terroristattacker. Konstant hög beredskap, konstant krigstillstånd, och friska celler kan missuppfattas som fiender eller hamna i korselden. Collateral damage.


Ett sätt att kontrollera den striden är Methotrexate, ett läkemedel som i höga doser ibland är effektivt mot cancer. I låga doser försvagar det mitt immunsystem, av-aktiverar frontlinjerna hos min kropps försvar och förhindrar fler oskyldiga offer. Förhindrar mig – från att döda mig. “Den Andre” finns inte längre.


Min kusin, spanare i marinkåren till yrket, har blivit inkallad för tjänst i Mellanöstern. Förra hösten tog han mig avsides, när min arabisk-amerikanske make lämnat rummet, och frågade: “Tarik har väl inga släktingar i Irak? Jag skulle inte stå ut med den tanken.” Det finns inga “Andra”. Bara vi.


Borde döden hos en främmande, i ett främmande land, betyda mindre för mig än döden hos en i min egen familj? Är det enbart närheten som gör något verkligt och äkta? Tretusen friska dör i två stora byggnader. Tretusen friska celler dör i min kropp. Tretusen friska dör på gatorna i en stad, uppbyggd ur en öken. Jag försöker förstå tretusen. Ser alla mina grannar ligga döda på gräsmattorna. Föräldrar. Barn. Kvarter efter kvarter efter kvarter av dem.


Av oss.


Kroppen förråder sig själv. Och den värker.


DEN FÖRSTA FRASEN jag lärde mig på arabiska var Al-OOMoom al-mooTAhida: Förenta Nationerna. Rörelserna anlände inte utan svårighet till min amerikanska mun. Jag repeterade orden om och om igen, tills de nya ljuden gled lätt från mina läppar. Ljudrikedomen, nyckfullheten för läpparna, skänkte mig njutning. Al-OOMoom al-mooTAhida.


Arabiskan är ett uråldrigt språk som överlevt – precis som sitt folk – genom sin stora flexibilitet. Tecknen ändrar form, beroende på sin plats i orden. Skönheten ligger i hur den visuella formen för ljudet förhandlar sin väg genom tecknen, beroende av om det förekommer i början, mellan, eller i slutet av ordet.


Irakierna befinner sig just nu i ett fruktansvärt kaos. Ändå bär jag inte skymten av tvivel på deras förmåga till flexibilitet. De kommer att överleva, precis som genom alla tider. Men just nu värker Irak.


Kriget i Irak kom till väst i gallrade, sanerade bilder. Döden fanns där, men aldrig inne i vår kropp. Och kriget är inte över.


Politiska gnistor fortsätter sätta eld på världen. Min kropp är däremot lugn nu, eftersom jag har slutat försvara den. Jag har inte något immun-system som stänger ute det främmande. Jag har inte något pansar mot världen, inte något som separerar mig från den. Inget som separerar mig – från mig. “Den Andre” finns inte längre.


När min kropp lade ner sina försvarsvapen, kunde den inte längre gå till attack, och striden upphörde.


Detta är huvud-paradoxen. Kroppens egen paradox.


Jag måste tro på att där finns hopp. Jag måste tro på att det någon dag finns en bot. Att vi kommer underfund med vad som orsakar livet att angripa sig självt. Att börja förstå hur “Den Andre” finns inuti oss själva, i våra celler. Al-OOMoom al-mooTAhida.


Detta är huvud-politiken. Kroppens politik.

Tabitha Thompson är frilans-skribent och lärare lärare i litteratur, Oregon, USA.

Artikeln publicerad i Orion Magazine, nov-dec. 2003


Översättning: Jan Viklund