“Nå, nå, väänta lite häär,” svarade George sävligt. “Ni har missuppfattat allting. Det handlar ju om att skapa välstånd runtom i världen. Låt mig förklara hur världen fungerar.


Minns ni den stora Depressionen på 30-talet? Världsekonomin brakade samman för att varje stort land hade sitt eget privata handelsblock. Varje block hade sina egna höga tariffer för att hålla produkter från de andra blocken ute. Varor och tjänster kunde inte längre flöda över världen och alla blev fattiga.


Andra världskriget gjorde slut på depressionen, men alla fruktade att den kunde komma tillbaka efter kriget. Så därför beslöt våra amerikanska ledare sig för att göra världen mer lik oss: privat företagsamhet, massproduktion, en kolossal fri marknad, och handel utan tariffer och barriärer.


Här i Amerika skapade den kombinationen den största medelklassen världen någonsin skådat. Medelklassmänniskor är förnöjda och lyckliga; de har den sortens förnöjsamhet som fattiga människor över hela världen längtar efter. Om vi kunde göra hela världen till ett enda amerikanskt ekonomiskt system, skulle vi göra oss själva och alla andra en stor tjänst. Det är därför vi måste förvandla hela världen till en enda kolossal marknad, med massproduktion överallt, förevigt växande internationell handel, och varje land öppet för utländska intressen.


Men – det är ett riskfyllt företag. Det finns så många fallgropar. Nationalister i många länder motsätter sig våra krav om att bara producera några enstaka grödor och sälja till multinationella bolag. De vill ha kontroll över sin egen ekonomi, arbetskraft och miljölagar. De försöker trotsa vår mästerliga plan, helt enkelt för att behålla sin självständighet. Detta får vi inte tillåta.


Tänk er, om vi inte längre kunde investera och fritt göra affärer runtom i världen. Tänk er, om våra multinationella bolag stoppades i det ena landet efter det andra. Vad skulle då hända? Ingen vet säkert. Men vi vågar inte chansa.


Om bara ett enda land tillåts driva sin egen separata policy, blir framtiden fruktansvärt oförutsägbar, skrämmande instabil, investerarna flyr och vår ståtliga vision om en växande medelklass kan mycket väl gå om intet. Och då skulle även vårt fantastiska medelklassliv här hemma vittra sönder.


Ni förstår, det globala systemet är som en stor ballong. Den måste vara intakt överallt. Om det så bara finns en liten, liten fläck som inte ingår i systemet, är det som ett nålstick i ballongen. Antingen är allt under vår kontroll, eller så kollapsar hela ballongen. Nyckeln till globalt välstånd är fullständig förutsägbarhet och fullständig kontroll. Vi går under för mindre.


Det är därför vi måste få alla att förstå, i klara ordalag, att de måste samarbeta, vare sig de vill eller inte. Om de vägrar… tja, irakierna har fattat budskapet. Vi gör bara vad vi måste göra, att skydda oss själva från katastrofen. Förstår ni nu?”


“Wow!”, viskade en av de radikala, “vilken skrämmande vision. Den här killen är genuint rädd.” “Han är lite knäpp, också”, tillade tyst en annan. “Men vem ger sig på att diskutera med en så skräckslagen man?”


NU VAR VI tillbaka under höstlöven, tillbaka i skönhetens rike, glädjens och kärlekens, den värld vi radikaler vill försöka skapa. De pratade. Jag bara lyssnade.


“Det här är inte bara Bush’s tankar, vet ni. Hela eliten – den politiska, affärsvärldens och mediernas – tror verkligen på det här.”


“Då måste de se världen som en mycket skrämmande plats, på samma sätt som han.”


“Ok, så de är alla rädda, fega små män. Men är de mindre onda för det?”


“Det gör faktiskt att jag tycker en smula synd om dem.”


“Åh! Vänta lite medan jag torkar tårarna. Synd om dem?! Lägg av nu.”


“Det är lite svårt att vara förbannad på folk som är så pass rädda.”


“Särskilt härute, en sådan vacker dag, med känslan att allt kunde vara så underbart, om bara…”


“Om vi bara kunde sluta vara så förbannade?”


“Nå, det ligger en del i det.”


“Och varför är vi då så förbannade? Är det inte för att vi är rädda för dem och deras makt?”


“Jaha, ja. I nästa stund påstår du väl att de inte är onda, bara vilseledda.”


“Kan vi säga att de gör onda saker och blir så vilseledda, eftersom de är så rädda?”


“Eller att de begår onda handlingar och är så rädda, för att de är så vilseledda.”


“Låter som vi har en ekvation här: Rädsla plus okunskap lika med onda handlingar.”


“Jag får det till rädsla plus okunskap plus girighet.”


“Och som en mot-ekvation: Skönhet plus glädje plus fantasi lika med kärleksfulla handlingar.”


“Och medkännande förståelse, till och med för folk som fäller bomber på barn? Nej, det är att gå för långt.”


“Vet ni, det känns svårt att njuta av skönheten och glädjas härute, medan jag är förbannad och rädd. Kärlek och medkänsla passar på något sätt bättre in i stämningen. Får mig bättre till mods.”


“Ja, härute bland höstlöven finns det inte något att vara rädd för. Här är jag fullständigt övertygad om att vi kan skapa den värld vi vill leva i, hur många George W:s det än finns därute som försöker stoppa oss.”


“Ingen rädsla. Inga onda män. Om det är den sortens värld vi vill ha, varför börjar vi inte leva den här och nu?”


“Nej, hörnu. Hör på. De är onda. Rätt och slätt onda. Och så länge de har makten, bör vi vara mycket rädda.”


Så fortsatte konversationen, tills vi alla gjorde en paus för att beundra solnedgången.

Ira Chernus prof. University of Colorado, Boulder
chernus@colorado.edu


Översättning: Jan Viklund

Se även:
Är bin Ladin från Sagan om Ringen?
Ira Chernus (29 dec. 2001)


Det är för Tyst i den här Bussen
Ira Chernus (29 nov. 2001)


Martin Luther King: En Inrikes-terrorist?
Ira Chernus (31 okt. 2001)