av prof. Thomas J. Nagy,
George Washington University

Tal vid Gandhi Peace Festival
McMaster University
Center for Peace Studies
Hamilton, Ontario, Canada

4 oktober 2003

Hur märkligt och samtidigt underbart att inandas den friska luften i Kanada denna oktoberkväll. Förra året vid den här tiden upplevde jag stank och rädsla vid ett vattenreningsverk i Bagdad, alltmedan krigsmaskineriet med hög fart nalkades Irak.


Jag vill berätta en saga. Men min saga är annorlunda. Den har en början och den har en mitten. Men ännu inget slut.

Våra handlingar den närmaste tiden avgör om sagan får ett lyckligt eller ett tragiskt slut. Om tillräckligt många av oss varje dag handlar som Gandhi skulle ha gjort, kan vi vara säkra på en bra utgång.


Så här är min saga vid Gandhi Peace Festival år 2003.


DET VAR EN GÅNG ett rikt och mäktigt land, söder om St. Lawrence-floden och norr om Rio Grande, som bestämde sig för att invadera ett utarmat land långt, långt bort.


Varför skulle då en Jätte gå ut i krig mot ett litet land på miltals avstånd? Jätten påstod att han terroriserades av det lilla avlägsna landet. Jätten påstod sig se fruktansvärda Massförstörelsevapen, där den övriga världen bara såg döende barn och ett land som led av Jättens ekonomiska sanktioner.


Några sa att Jätten bara hittade på ursäkter för att kunna stjäla den stora oljepölen i det lilla landet.


Men Jätten svarade att den inte var girig, bara rädd. Så fruktansvärt rädd att den inte brydde sig det minsta om oljan.


Så Jätten började lasta bomber och 200.000 soldater på flygplan inför ett stort krig.


Men innan Jättens soldater och bomber och uran-draperade ammunition anlänt, hände något märkligt. Ingen hade någonsin sett något liknande under alla år av krig efter krig efter krig.


Hundratals människor, alla Jättens vänner från varje hörn av världen – från Kanada, från Sydafrika, Japan, Irland, Storbritannien, från Turkiet, från Gandhis eget Indien, ja till och med från Jättens egna Amerikas Förenta Stater, strömmade in i det lilla landet.


Den modiga lilla armèn för fred hinner till Irak först. Det är ingen vanlig armè. Den kommer inte för att förstöra, utan för att beskydda och trösta och bära vittnesbörd.


Om ni undrar, så har vi nu hunnit till mitten av sagan.


Jätten blev rasande när den fick höra om fredsarmèn. Jätten fruktade att hundratals människor från så många länder kunde ställa till besvär för kriget. Generalerna hade arbetat väldigt hårt inför det. De ville inte ha någon inblandning.


Så Jätten började slänga glåpord åt fredsarmèn. Mycket starka glåpord.


Jätten varnade för att om inte fredsarmèn höll sig undan skulle han bomba och bomba ändå. Jätten hade en Talande Buske, The Talking Bush. Några sa att den babblade, A Babbling Bush. Om inte fredsarmèn lämnade det lilla landet inom 48 timmar hotade Babbling Bush med mycket otäcka saker, då han förlorat tålamodet.


Jätten var förvirrad. Den hade inte planerat inför en fredsarmè. The Babbling Bush kunde inte förstå poängen med en armè utan vapen.


Jätten tog en kort paus, omarbetade sina krigsplaner, och invaderade sedan det redan utarmade Irak. Ett kort krig som blev en lång ockupation – en ockupation, ännu utan något slut i sikte.


Nu närmar vi oss sagans slut.


Jätten vann sitt krig, men är fortfarande missnöjd. Den är mer ilsken och rädd än tidigare. Dess soldater – som inte får någon del av oljan – fortsätter att dö; det irakiska folket fortsätter att dö. För varje dag som går upptäcker världen hur Jättens Babbling Bush ljuger. Kriget, precis som alla krig, är byggt på lögner.


NU VÄNDER JÄTTEN sina kanoner mot fredsarmèn. Det är särskilt amerikanerna i armèn som Jätten är arg på, och hotar med höga böter och fängelse om de inte betalar. Fredsarmèn säger att de tänker betala – men inte till Babbling Bush. Fredsarmèn tänker bara betala till det lidande folket i Irak.


Vad kommer att ske med fredsarmèn? Kommer den att sluta i fängelset?


Det är upp till oss.


Om vi säger åt Babbling Bush, om vi kräver av hans generaler, hans politiker och hans älskade CIA och justitiedepartement och finansdepartement: Lämna fredsarmèn i fred! – då börjar den växa. Den kommer att bli så stor att nästa gång någon hotar med krig, kan fredsarmèn stå beredd att förhindra det. Det kommer att bli allt svårare att starta krig. När fredsarmèn växer -från hundratals till tusen och miljoner – kommer till och med Babbling Bush att förstå.


Men om vi inte säger ifrån och offentligt förklarar att det är fel att bestraffa en fredsarmè?


Om vi inte kräver att också politiker måste försvara fredsarmèn?


Om vi inte ger fredsarmèn en chans att förklara varför den reste till Irak – och vad den såg – då kommer den att krympa. Nästa krig kommer att bli lättare att starta, och freden allt svårare att bevara.


Lyckligt eller tragiskt slut. Det kommer an på oss.


Låt mig runda av med några ord.


IBLAND UNDRAR folk var hjältarna finns i dag.


Faktum är, att hjältarna finns överallt omkring oss och väntar på att vi ska upptäcka dem. Så att de kan bli ännu fler.


Här vid McMaster Universitet har vi till exempel Gary Purdy, Graeme MacQueen och Joanna Santa Barbara, som tagit oerhörda risker genom sina resor i konfliktområden. Vi har Ryan Marks som rest till Västbanken med International Solidarity Movement – inte bara en, utan två gånger. Vi har Rick McCutchen som tillbringade ett år i Irak med att ge barn rent dricksvatten.


Den otålige Jätten med sin Babbling Bush hotar nu amerikanska medlemmar i fredsarmèn med böter och fängelse. En av dem, Kathy Kelly, måste Jätten betrakta som särskilt farlig. Hon har redan avtjänat nära ett år i ett av USA:s mest välbevakade fängelser. Så exakt vad var då hennes fruktansvärda brott? 1988 dömdes hon till ett års fängelse för att ha sått majskorn vid en silo för kärnvapen. Kelly är verkligen kroniskt freds-kriminell. Hon har arbetat för fred inte bara i USA, utan på Haiti, i Bosnien, Latinamerika och i Irak. Hon var en av pionjärerna inom krigs-prevention med ett fredsläger vid den irakisk-saudiska gränsen 1991.


För att exponera och stoppa det utdragna folkmordet genom sanktioner, grundade Kelly Voices in the Wilderness. Hennes organisation väckte många amerikaner till insikt om den ekonomiska atombomb som heter sanktioner. USA:s regering rasade mot henne, men i processen tände hon gnistan av omvärldens medkänsla, genom att offentligt och upprepade gånger trotsa USA:s exportförbud av mediciner och leksaker till barnen i Irak.


En mycket stor del av fredsarmèns framväxt ligger i arbetet hos Kelly och hennes kollegor. Hösten 2002 drog de igång Iraq Peace Team, observerande den hotande invasionen. Kelly har nominerats till Nobels fredspris av American Friends Service Committee.


Vad kan vi göra – dag ut och dag in – för att förhindra krig, invasioner, massmord av civila?


Vi kan försvara Kelly och många med henne. Vi kan förklara för varje regering – inklusive kolossen med sin Babbling Bush – att vi inte tolererar fler krig. Att vi inte tolererar bestraffning av fredsarbetare.


Genom att försvara fredsarbetarna från deras regeringar, kan vi till att börja med göra krig till något opraktiskt, senare till en omöjlighet.


Vi kan se till att fredsarmèn växer sig så stor, att den förvandlar Gandhis dröm till en mänsklig realitet.

Thomas J. Nagy, professor vid George Washington University, reste till Irak som Mänsklig Sköld hösten 2002. I juni samma år föreläste Nagy i Sverige om sin dokumentering av hur USA avsiktligt förstörde Iraks vattenförsörjning under Gulfkriget.
Talet vid Gandhi Peace Festival tillägnades minnet av George Weber, kanadensisk medlem i Christian Peacemaker Teams. Mr. Weber dog i Irak innan invasionen startade.

Översättning: Jan Viklund