REGERINGEN behandlar resten av världen i det sköra nätverket av internationella relationer med fullständig brist på respekt, till och med förakt. Den vägrar skriva under internationella avtal; mot diskrimeringen av kvinnor, om barns rättigheter, förbud mot kärnvapentester, om inspektioner av biologiska vapen, förbud mot landminor och Kyotoavtalen. Regeringen trotsar internationella lagar och FN-stadgar med “låg-intensiva konflikter” och fullt uppenbara invasioner. CIA förutsåg för flera år sedan att det skulle komma ett “bakslag” – hämndaktioner, på grund av den terror USA utövat över andra länder.


Regeringen har bokstavligen dragit fördel av attackerna den 11 september 2001. Den har drivit igenom PATRIOT-lagarna och dragit igång ett massivt, evigt “förebyggande” krig mot resten av världen, felaktigt benämnt som “krig mot terrorismen”. Först på senare tid har det uppdagats att denna plan för militant världsdominans formulerats fler år tidigare, av Dick Cheney, Jeb Bush, Paul Wolfowitz, Donald Rumsfeld, med flera. Allt de behövde var några “bakslag”, några händelser som kunde utlösa deras projekt.


Regeringen omfördelar mer och mer av landets resurser till utbildning och praktik i dödandets konst. Senast röstade man igenom kontrakt på 11.000 dollar per sekund för försvarsdepartementet. Under de krig som står på tur, kommer regeringen att tvingas spendera tiotals miljarder mer, och ytterligare tiotals för att finansiera de efterföljande militära och affärsmässiga ockupationerna.


Slutligen: regeringen förstör ansvarslöst vår ekologi med vapenproduktion och krigföring – inte minst kärnvapen – och ödelägger den amerikanska naturen med sin miljöpolitik.


VI HAR – precis som Gandhi – goda skäl att förtvivla. Men inte att ge upp. Dessa katastrofala och till synes framgångsrika attacker mot rättvisa och fred, kan förmå oss till en helt ny sorts självrannsakan – av samma transparenta slag som USA genomgick dagarna efter 11 september, innan den övergavs och förvanskades av en regering som majoriteten av oss aldrig ens röstade för. Vi i den amerikanska fredsrörelsen har inom vår tradition fullt tillräckliga resurser att möta och även tygla dessa rådande krafter. Men det kräver ett ännu större och mer radikalt engagemang för aktivt ickevåld än någonsin tidigare.


Sedan 60-talet har vi använt analysen och metoderna hos Martin Luther King jr. Generellt sett, uppmanade King regeringen att leva upp till sina löften. King begärde att en regering som sade sig tala för folket, också blev en regering FÖR, AV och MED folket. Hans metoder byggde på att kontinuerligt visa upp inför regeringens ögon, alla de som uteslutits från löftena, och kräva att deras rättigheter respekterades.


I DAG ÄR emellertid de metoderna otillräckliga, eftersom de som för närvarande styr vårt land inte har för avsikt att representera folket. De miljarder som regeringen begär för “återuppbyggnad” av ockuperade länder som Irak, går till bolag de själva representerar – oljebolag och vapentillverkare. DynCorp, Halliburton, Bechtel, etc. gör affärer på att återuppbygga länder de varit med om att rasera.


Vi, vanliga amerikaner, behöver rimliga bostäder, hälsovård och allmänna kommunikationer, äldrevård och skolor som inte ruinerar oss; vi vill leva utan Storebror här hemma, utan ovänskap utomlands, eller en miljökatastrof i framtiden för våra barn. Ännu ett presidentval är ingen lösning. De krafter som styr våra styrande är så övertygande att det egentligen inte spelar någon större roll vem vi “väljer” – demokrat eller republikan, liberal eller konservativ. Girighetens och våldets krafter kommer att härska över vem eller vilka som än sitter i det ovala rummet.


Metoderna vi utvecklat för att frambringa en mer representativ regering hjälper oss inte i dag. Under rådande svårigheter behöver vi istället använda oss av analyserna och strategierna hos Mohandas K. Gandhi.


FÖR PRECIS som Gandhi, har vi att göra med ett imperium. USA har i dag endast fem procent av världens hela befolkning, men konsumerar mer än 25 procent av hela världens resurser. (En orättvisa som blir än mer tydlig, vid anblicken av hur distributionen av denna välfärd sker inom landet.) Och USA upprätthåller denna obalans genom den mest dödsbringande militärmakt världen skådat. Inför en sådan främmande – och koloniserande – makt är protester, demonstrationer och bojkotter något gott i sig, men ger oss i det långa loppet bara småsmulor från härskarens bord.


Om vi erkänner den analysen av en icke-representativ natur hos vår regering, så talar nationens arv om vad vi måste göra. I Självständighetsdeklarationen läser vi om hur när en regering “blir destruktiv och frångår det faktum att dess makt utgår från folket, är folkets rätt att avsätta och tillsätta en ny regering.”


Gandhis analys liknar i många stycken vårt lands grundares. Men Gandhi förde analysen ett steg längre, i fast opposition både mot all orättvisa och mot våld som medel att bemöta orättvisa. Det är den analysen som visar vägen för oss just nu. Regeringen har förverkat sin rätt att styra oss. Därför måste vi, individuellt och kollektivt, vägra vårt samtycke.


Och då våldet är den förtryckande regeringens främsta instrument, måste vi uppnå en ickevåldslig massiv samarbetsvägran. Gandhi framhöll: “Du hjälper ett samhällssystem mest genom att lyda dess regler och förordningar. Att lyda ett ont system är således att bli delaktig i det onda. En god människa gör motstånd mot ett ont system med hela sin själ.”


DET FÖRSTA steget är Swadeshi, “självförsörjning”. Gandhi startade Indiens samtliga spinnhjul, och oberoendet av brittiska tyger. På samma sätt måste vi uppnå oberoende av regeringen för våra livsnödvändigheter – eller det som beskrivs som våra “nödvändigheter”. För Gandhi betydde det i praktiken självförsörjande ashrams. Idèn var inte ny. Muslimerna startade en gång i tiden oberoende ummahs, de kristna grundade sina egna kollektiv i opposition till det romerska imperiet.


Vi måste göra detsamma i dag.


ATT BLI DEN FÖRÄNDRING VI VILL SE I VÄRLDEN
Vi måste först leva i större solidaritet med de fattiga, berövade på sina rättigheter. Vi behöver starta självförsörjande kollektiv där vi delar med oss av vår tid, värden, talanger. Det kan börja enkelt: behöver var och en av oss en egen bil? En grupp på fem eller sex personer kan dela kostnader och restid. Behöver varje hem i kvarteret en tvättmaskin? Eller en TV? Behöver vi television över huvudtaget? Gemensamma måltider, med gemensamma samtal. Steg för steg kan vi öka vårt ömsesidiga beroende, samtidigt med att vi förvägrar en orättvis ledning vårt samtycke. I Gandhis koncisa och underbara formulering, så måste vi först “bli den förändring vi vill se i världen.”


Dessutom, för att förhindra att ashram-kollektiven isolerades från varandra, började Gandhi publicera tidningen Hind Swaraj (Indisk Självständighet). I dag kontrolleras medieföretagen i realiteten av samma bolag som producerar vapnen. Vi måste utveckla, kultivera och stödja våra egna medier.


MEN MEST av allt, måste vi börja lyssna och samtala med de mest marginaliserade, förtryckta och nertystade människorna i vårt samhälle. I kampen för ett värdigt liv tillsammans, kommer de samtalen att ge oss mer uthållighet och styrka än vi kan ana. “Icke-samarbete”, säger Gandhi, “är sättet att väcka vår känsla av värdighet till liv. Detta kan bara låta sig göras genom insikten att vi inte behöver frukta våld och råstyrka, så länge vi besitter kraft i själen.”


Slutligen måste vi komma över vår rädsla för döden och hjälpa andra att göra detsamma. Rädslan för döden förblir det ultimata medel genom vilket regeringar och bolagsägda medier kontrollerar folket. Vi kommer aldrig att kunna “skydda” oss själva genom större döds-transaktioner. Gandhi betonade att han upptäckte ickevåldet det ögonblicket han besegrade rädslan.


I IRAN 1979, efter 25 år av USA-stödd diktatur, gick nära en miljon muslimer ut på gatorna i ickevålds-demonstrationer och krävde regimskifte. I Manila 1986, efter 13 år av USA-stött undantagstillstånd, gick någon miljon filippiner ut på gatorna och Marco avsattes. I Polen växte en ny vision fram hos Solidaritetsrörelsen om befrielse från deras ryska herrar.


Vi, det amerikanska folket, är på intet sätt oförmögna till samma mod och samma ädla kamp. Med Självständighetsdeklarationen och Gandhis traditioner som arv, förmår vi mycket mer.

War Resisters League, WRL, grundades 1923, av bl.a. vapenvägrare under Första världskriget. (Två år tidigare hade War Resisters International, WRI, grundats i Storbritannien.) Under 50-talet arbetade WRL i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och var på 60-talet den första fredsorganisation i USA som krävde ett slut på Vietnamkriget. Både WRI och WRL har det brutna geväret som symbol.

Översättning: Jan Viklund