Abraham, kristedomens, islams och judismens fader, tros ha fötts i Ur, där den stora ziggurat, byggd i tidernas gryning, nu är nersprayad med graffiti av de amerikanska soldaterna. Abraham tros ha diat två fingrar – en som gav mjölk, den andra honung – därav “landet av mjölk och honung”. USA bygger en jättelik armèbas där. Ett helgerån som historien aldrig kommer att förlåta. “Störta deras statyer och förstör deras höga platser”, säger Räkenskapsboken. Ett “Korståg”, om något.


Jag skriver i vånda, inte i vrede. Ni har – som ni så utmärkt väl förmedlat i pressen – serverats en lögn. Den stora tragedin är, att om USA eller den brittiska regeringen brytt sig om att tala med någon av oss som känner Irak, kunde vi ha skrivit ett manus över allt det som nu har hänt. Men oljan var deras första prioritet, så de hade ändå aldrig lyssnat. Irak är kanske det mest nationalistiska landet i världen – ett så komplext samhälle att Balkan ter sig simpelt.


Varje hårresande beslut från högre ort, gör era anhöriga ännu mer avskydda. Och det är inte deras fel, det är den okänsliga, krassa dumheten från dessa som fattar besluten andra tvingas genomföra.


Bristen på kulturell kunskap förvandlar till och med den mest timida universitetsprofessor till en motståndskämpe. Ingen har exempelvis ens berättat för soldaterna att om du står med uppsträckt arm och handflatan upp i Irak, så betyder det “välkommen”. Så de “befriade” kör därför rätt igenom vägspärrarna och får sina huvuden – och sina barns huvuden – bortsprängda.


Pentagon betraktar irakier som icke-människor. De tillhör den mest rika kulturen på denna planet. Nu har de fått sin historia, sitt förflutna, nuet och framtiden förstörd. De har inga register över födslar, äktenskap, dödsfall, inga hälsorapporter, passböckerna ogiltiga, tentamen och examensbetyg förstörda – nu ÄR de verkligen icke-människor.


Vattnet är mestadels avstängt så de inte kan tvätta sig. Något som inte bara är en hälosrisk, tvagning är en integrerad del av islam – före och efter bön, före och efter måltid – kroppen måste vara så ren, som själen månde bli. När ni i kärlek sänder era söner och döttrar vattenflaskor – vem sänder flaskor till irakierna? Även när det finns att tillgå, är Iraks vatten ett biologiskt vapen.


Hur är det med de tusentals “försvunna”? Irak har förvandlats till ett gigantiskt Guantanamo. Vad säger det om den demokrati som vi påstår vilja skapa i Irak? Irakiska vänner berättar i förtvivlan att i dag är fler “försvunna” än under Saddam. Vad är det som pågår i våra namn? Den framstående f.d. FN-samordnaren Hans von Sponeck sa till mig för inte så länge sedan: “Hatets brunn (för USA och Storbritannien) håller på att fyllas…” Det gäller världen över. Det horribla “kriget mot terrorism”, där pacifister blir till potentiella terrorister – men i verkligheten är ett erövringskrig – gör att vreden och hatet växer. Generationer kan få komma att betala priset för denna dårskap – inte minst i generna hos alla de som utsatts för utarmat uran på Balkan, i Afghanistan och Irak.


FÖRSONINGEN I UR

Jag vill avsluta med ett försoningsminne. För tre år sedan blev jag tillfrågad av en brittisk grupp, aktiva mot sanktionerna, om jag kunde guida dem runt vid en planerad resa till Irak. Det var med glädje jag anslöt mig till Sheffield Against Sanctions on Iraq, som tillsammans med Greklands första dam, Margarita Papandreou, lyfte från Aten till Bagdads nyöppnade flygplats. “Jag får tårar i ögonen varje gång ett plan landar”, sa en irakisk vän. “Isoleringen har varit lika hård som sanktionerna dessa år. Jag har färdats så många gånger längs den 27 timmar långa vägen till Bagdad, men aldrig med flyg.” När vi landade kom tårarna.


På grund av rädslan för att bli nedskjutna av amerikanska eller brittiska jaktplan, var hela kabinpersonalen hos Olympic Airways volontärer. Förste stewarden satt bredvid mig, höll min hand när vi gick ner för landning. “Gud, vad jag älskar den här platsen”, suckade han medan tårarna föll. “Jag trodde aldrig jag skulle få se den igen.”


Flygplatsen, då en strimma hopp för irakierna. I dag ett nytt Guantanamo, en skam för oss alla.


Så till försoningen: Under vårt besök hade jag bokat in “Magical Mystery Ur” i färdplanen. Vi var tolv stycken som hyrde en medfaren minibuss för resan. Vi lyckades komma vilse och vid en postering frågade vi en äldre shia-soldat om vägen. Han slutade sin tjänstgöring för dagen och erbjöd sig att åka med oss för att visa. (Den irakiska armèn var så utfattig att de flesta soldater liftade till och från arbetet.)


Vår grupp hade tryckt flygblad på arabiska, där arbetet mot sanktionerna framgick – hur de ville se, lära känna, bygga broar med Iraks folk. Det var tryckt på grönt papper – Iraks färg – medan den irakiska polisen i dag under USA:s kontroll tvingas bära blåa och vita uniformer – som den israeliska polisen. De bär intitialerna “IP” (Iraqi Police, på engelska) på armen. Det förekommer inget “P” i det arabiska språket.


Nå, soldaten satt tillsammans med föraren i framsätet och en i gruppen viskade: “Ska vi ge honom ett flygblad?” “Självklart”, sa jag.


Han läste det långsamt och noggrannt. Läste det en gång till. Utanför vindrutan bevittnade vi resterna av det första Gulfkriget fara förbi. Så vände han sig om och sa: “Här i södra delen, är det brukligt att vi är gästvänliga till resande. Mitt hem är enkelt, men jag har fem kycklingar, ni blir säkert mätta.”


Detta var i slutet av muslimernas fastemånad, Eid, och alla visste vi till vilken måltid dessa kycklingar sparats – ändå var han beredd att offra dem åt främlingar, från länder som fortfarande förödde hans eget land.


Jag lärde mig något om skamsen ödmjukhet och försoning, i Ur.


TA MED ER kampanjen – Bring Them Home Now – till Irak. Ta med er vreden och sorgen till Irak. Dela den med mödrar och fäder i Irak. Det kommer att Föra Era Söner och Döttrar Hem , och bringa försoning till alla We the People på denna dyrbara planet.

Felicity Arbuthnot brittisk journalist, var tillsammans med förre FN-samordnaren Denis Halliday researcher för John Pilgers prisbelönade film “Paying the the Price – Killing the Children of Iraq”.

Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:
Bring Them Home Now

Vote No War