because there can
be no peace
without justice
SÖK ARTIKLAR
THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
THE CONCEPT
Ahimsa
Satyagraha
Sarvodaya
Swaraj
Swadeshi
Biography (1869-1948)
The Salt March
THE CONCEPT
Ahimsa
Satyagraha
Sarvodaya
Swaraj
Swadeshi
GANDHIAN SITES
I skottlinjen - KÄRLEKEN HÅLLER MIG KVAR I BAGDAD
20 augusti 2003, 08:48 | ARTIKLAR
18 augusti 2003
Anwar Adel Khardom pekar på sin höggravida, splitterskadade mage medan hon skiftar mellan behärskning och desperat, otröstlig sorg – “vilket liv kommer det här barnet att födas till?!” Hennes trettonårige dotter Hadil, de tunna armarna blåmärkta och ärrade av splitter, huvudet i bandage, står storögd och uppmärksam, fläktar sin mor med en tygfläkt i den tryckande hettan.
Rummet är fullt av släktingar och vänner. Man dricker det bittra kaffet, gråter och minns Anwars make Adel, hennes 18-årige son Haider, 17-åriga dotter Ola och 8-åriga dotter Mervat. Alla ihjälskjutna av amerikanska soldater för sju dagar sedan. “Hur kunde dom, varför? Dom måste ju ha förstått att vi var en familj – hur kunde dom döda mina älskade barn?!” Anwar upprepar frågan gång på gång med fotot av sina leende barn i handen. Samma foto som förevigats i sorgebanderollen utanför huset för hela kvarteret att läsa, varje namn inskrivet med texten “shaheed” (martyr) strax intill. Bilen står också därute. Den bil som slets sönder av över 20 maskingevärskulor, genom vindruta och chassi och in i levande hud, vitala organ och huvudskål hos hennes man och barn. Säten och nackstöd täcktes av blod. Hadils blodstänkta handavtryck finns kvar på utsidan, då hon försökte ta sig ut efter mamma, som sprang mot närmaste hus och skrek på hjälp.
Ingen hjälp kom, halv tio på kvällen den 7 augusti i Hyatt al Tunis, ett bostadsområde i Bagdad. De amerikanska soldaterna fortsatte skjuta så slumpvis och frenetiskt mot varenda människa som försökte komma till undsättning, att minst ytterligare fem civila sårades och två av de egna soldaterna. Förstärkning kom. Efter tjugo minuter av oupphörligt skjutande från marktrupperna vid första pansardivisionen var tre civila döda och fler sårade. Saef A., en 21-årig universitets-studerande, som färdades samma väg som ockupationsstyrkorna, besköts flera gånger. Hans två vänner, sårade, lyckades ta sig ur bilen. En soldat närmade sig Saef som fortfarande levde, siktade och sköt av en granat intill Saefs huvud, varpå bilen och Saefs kropp exploderade i flammor.
Adel Abdul Kareem och hans 8-åriga dotter Mervat, då fortfarande vid liv, fördes bort av en amerikansk militärambulans kl. 22. De anlände inte till närliggande Medical City Hospital förrän en dryg timme senare, kort efter att de dött av sina skador och blodförluster. 18-årige Ali Hussein Ali och 19-årige Abbas Shamarwit – Saefs passagerare – blev misshandlade av soldater, iförda handklovar och ansiktshuvor, och kvarhållna i två dagar vid en militärbas. Därefter var de spårlöst försvunna i över en vecka. Abbas sitter nu i “administrativt förvar” vid flygplatsens fängelse. Var Ali befinner sig är fortfarande oklart. Anwars kvarvarande dotter Hadil greps av en kvinnlig soldat när hon stapplade iväg från bilen. Hadil berättar hur kvinnan slitit av hennes guldörhängen och lagt beslag på dem, innan Hadil lyckades springa därifrån till sin mormors hus, nersölad i blodet från sina syskon.
DAGLIGA BROTT MOT GEN»VE-KONVENTIONEN
Dödskjutningarna den 7 augusti är inga isolerade händelser – ockupationsstyrkornas övergrepp, i strid med den fjärde GenËvekonventionen, har blivit dagligen återkommande.
De ansvariga ställs inte inför rätta. Alltfler händelser förblir ouppklarade. Vad som gör dödskjutningarna den 7:e så speciella är deras fasansfulla karaktär, och med vilken grad mörkläggningen av händelsen orkestrerats. I samtliga dödsattester har orsaken till dödsfall utelämnats. De rättsmedicinska läkarna vid två sjukhus misstänks ha utsatts för påtryckningar från militärt håll. Läkarna själva är inte anträffbara för kommentarer. Vi intervjuade kapten John Mostellar, vid den militärbas där de ansvariga soldaterna var stationerade. Mostellar hävdade att en intern utredning har skett som inte kommer att offentliggöras. Hans överordnade förnekar kännedom om någon utredning. Mostellar hänvisade oss till talesmän vid flygplatsens fängelse. Vid ankomsten till fängelset förbjöds vi att passera grindarna, trots att Mostellar utlovat detta. Ett ögonvittne hävdar att Mostellar var närvarande vid soldaternas räd och den efterföljande skottlossningen. Irakiska poliser, som haft kontakt med Ali och Abbas under fängelsetiden, tror att de försvann för att de “sett för mycket”. Man vill inte att sanningen ska komma ut – den att soldaterna är skyldiga, sa en polisman.
KAMPANJ FÖR OFFENTLIG UTREDNING
NU HAR DE ANHÖRIGA familjerna, med stöd och hjälp av href=“http://www.vitw.org”>Voices in the Wilderness, href=“http://www.occupationwatch.org”>Occupation Watch Center, samt Belfast-baserade advokatbyrån Madden & Finucane, beslutat dra igång en kampanj för att kräva rättvisa. Den 19 augusti höll representanter från organisationerna tillsammans med Anwar, Hadil och övriga, en presskonferens för att kräva en oberoende, internationell, offentlig utredning om denna händelse, och alla de dödskjutningar som ägt rum i Bagdad. Familjerna är oroliga, men beslutsamma. Lika beslutsamma som vi. Som volontärer inom Voices, som solidaritets-aktivister på plats, har vi blivit alltmer kritiska till den fientliga och våldsamma karaktären hos denna ockupation, som bara kan framkalla och göda ännu mer våld. Vår respons till det upptrappade våldet är vårt stöd till det växande civilt organiserade ickevåldsmotståndet. Och även vi utsätts nu för återkommande repressalier.
Under månader av ändlösa möten, diskussioner, debatter med människorättsgrupper, fackförbund, studenter, religiösa företrädare,
arbetslösa, grannar, vänner och fiender, försöker vi skapa betydelsefulla kontakter mellan grupper utomlands och en växande rörelse inne i Irak, att bryta isoleringen samt höja säkerheten för de kritiska rösterna här. Detta stöd betraktas som ett hot av dem vars intresse är att förlänga kaos, instabiliteten och våldet. Tillsammans med de arbetslösas förbund i Irak har vi de senaste 19 dagarna deltagit i färgstarka, kreativa och kraftfulla sit-ins utanför Bremers högkvarter. Förbundet kräver arbeten eller åtminstone ett minimum av socialbidrag på 100 dollar i månaden per familj. Militären har arresterat och misshandlat över 70 av medlemmarna, inklusive förbundets ledare. En deltagare vid demonstrationerna, Yanar Mohammud, grundare av Irakiska Kvinnornas Frihetsorganisation, blir regelbundet skymfad av soldaterna. Yanar – ytterst modig, artikulerad, återvändande från exilen – började med att initiera en kampanj mot hedersmord och det tilltagande våldtäkterna efter kriget. Hon delar kontor, i en övergiven bank, med Arbetarnas Kommunistparti, som dagligen sänder lokal piratradio. I förhandling med en av Bremers underordnade, har den amerikanska militären försökt övertyga henne och andra av förbundets representanter att vi – Voices in the Wilderness – är israeliska spioner och provokatörer som egentligen “inte bryr oss om irakiernas välfärd”. När det försöket misslyckades hävdade man att vi i själva verket var hemliga journalister som ville provocera fram “våld och oordning” för en bra story. När smutskastningen inte lyckades och vi fortsatte delta i demonstrationerna, kom hoten om arrestering och deportation. En soldat stack ett gevär i bröstet på en av mina vänner, med kommentaren “olyckor händer i den här delen av världen.”
ETT CIVILT MOTSTÅND VÄXER FRAM
Vi vandrar sakta, sida vid sida med män och kvinnor som talar klarspråk till Makten. Och vi är medvetna om riskerna. Hoten från en ockupations-närvaro som går helt ostraffad, samtidigt med en eskalerande, sanslös, oförutsägbar våldsvåg, tvingar oss att utforska vår egen rädsla och sårbarhet. En medlem i hushållet sköts häromdagen i huvudet, en annan volontär slogs ner och rånades. Vår sömn, precis som för fem miljoner andra här i staden, avbryts varje natt av ljudet från gevärseld och explosioner. För första gången i mitt liv är jag verkligen rädd. Visserligen har jag konfronterat döden så många gånger – i Zimbabwe, i Latinamerika, i Jenin. Men i Bagdad finns det inget som helst skydd för sårbar, mänsklig hud längre. Och jag – precis som de flesta – vill leva, älska, fortsätta kämpa, göra motstånd mot den politik som förvägrar så många människor rätten att leva med värdighet.
Som motvikt till de pågående övergreppen av Irak, växer ett civilt motstånd fram. Det utvecklas och skapar sammanhållning. Det är vad som håller mig kvar här. Kärleken, medkänslan, engagemanget och passionen – för Anwar och varje bror och syster som hon. Det finns ingen annan plats jag borde vara på än här. Livet vid fronten är aldrig riskfritt, men ibland nödvändigt.
ÄLDRE ARTIKLAR...»
20 augusti 2003, 08:48 | ARTIKLAR
av Caoimhe Butterly,
Voices in the Wilderness
OBS. För mer information om de anhörigas kampanj för rättvisa eller arbetslösas förbund i Irak (som nämns i artikeln),
kontakta Caoimhe eller Ewa Jaciewicz:
masasa73@hotmail.com
(mobil) 001-914-360-2686 eller Voices in the Wilderness’ huvudkontor:
info@vitw.org
18 augusti 2003
Anwar Adel Khardom pekar på sin höggravida, splitterskadade mage medan hon skiftar mellan behärskning och desperat, otröstlig sorg – “vilket liv kommer det här barnet att födas till?!” Hennes trettonårige dotter Hadil, de tunna armarna blåmärkta och ärrade av splitter, huvudet i bandage, står storögd och uppmärksam, fläktar sin mor med en tygfläkt i den tryckande hettan.
Rummet är fullt av släktingar och vänner. Man dricker det bittra kaffet, gråter och minns Anwars make Adel, hennes 18-årige son Haider, 17-åriga dotter Ola och 8-åriga dotter Mervat. Alla ihjälskjutna av amerikanska soldater för sju dagar sedan. “Hur kunde dom, varför? Dom måste ju ha förstått att vi var en familj – hur kunde dom döda mina älskade barn?!” Anwar upprepar frågan gång på gång med fotot av sina leende barn i handen. Samma foto som förevigats i sorgebanderollen utanför huset för hela kvarteret att läsa, varje namn inskrivet med texten “shaheed” (martyr) strax intill. Bilen står också därute. Den bil som slets sönder av över 20 maskingevärskulor, genom vindruta och chassi och in i levande hud, vitala organ och huvudskål hos hennes man och barn. Säten och nackstöd täcktes av blod. Hadils blodstänkta handavtryck finns kvar på utsidan, då hon försökte ta sig ut efter mamma, som sprang mot närmaste hus och skrek på hjälp.
Ingen hjälp kom, halv tio på kvällen den 7 augusti i Hyatt al Tunis, ett bostadsområde i Bagdad. De amerikanska soldaterna fortsatte skjuta så slumpvis och frenetiskt mot varenda människa som försökte komma till undsättning, att minst ytterligare fem civila sårades och två av de egna soldaterna. Förstärkning kom. Efter tjugo minuter av oupphörligt skjutande från marktrupperna vid första pansardivisionen var tre civila döda och fler sårade. Saef A., en 21-årig universitets-studerande, som färdades samma väg som ockupationsstyrkorna, besköts flera gånger. Hans två vänner, sårade, lyckades ta sig ur bilen. En soldat närmade sig Saef som fortfarande levde, siktade och sköt av en granat intill Saefs huvud, varpå bilen och Saefs kropp exploderade i flammor.
Adel Abdul Kareem och hans 8-åriga dotter Mervat, då fortfarande vid liv, fördes bort av en amerikansk militärambulans kl. 22. De anlände inte till närliggande Medical City Hospital förrän en dryg timme senare, kort efter att de dött av sina skador och blodförluster. 18-årige Ali Hussein Ali och 19-årige Abbas Shamarwit – Saefs passagerare – blev misshandlade av soldater, iförda handklovar och ansiktshuvor, och kvarhållna i två dagar vid en militärbas. Därefter var de spårlöst försvunna i över en vecka. Abbas sitter nu i “administrativt förvar” vid flygplatsens fängelse. Var Ali befinner sig är fortfarande oklart. Anwars kvarvarande dotter Hadil greps av en kvinnlig soldat när hon stapplade iväg från bilen. Hadil berättar hur kvinnan slitit av hennes guldörhängen och lagt beslag på dem, innan Hadil lyckades springa därifrån till sin mormors hus, nersölad i blodet från sina syskon.
DAGLIGA BROTT MOT GEN»VE-KONVENTIONEN
Dödskjutningarna den 7 augusti är inga isolerade händelser – ockupationsstyrkornas övergrepp, i strid med den fjärde GenËvekonventionen, har blivit dagligen återkommande.
De ansvariga ställs inte inför rätta. Alltfler händelser förblir ouppklarade. Vad som gör dödskjutningarna den 7:e så speciella är deras fasansfulla karaktär, och med vilken grad mörkläggningen av händelsen orkestrerats. I samtliga dödsattester har orsaken till dödsfall utelämnats. De rättsmedicinska läkarna vid två sjukhus misstänks ha utsatts för påtryckningar från militärt håll. Läkarna själva är inte anträffbara för kommentarer. Vi intervjuade kapten John Mostellar, vid den militärbas där de ansvariga soldaterna var stationerade. Mostellar hävdade att en intern utredning har skett som inte kommer att offentliggöras. Hans överordnade förnekar kännedom om någon utredning. Mostellar hänvisade oss till talesmän vid flygplatsens fängelse. Vid ankomsten till fängelset förbjöds vi att passera grindarna, trots att Mostellar utlovat detta. Ett ögonvittne hävdar att Mostellar var närvarande vid soldaternas räd och den efterföljande skottlossningen. Irakiska poliser, som haft kontakt med Ali och Abbas under fängelsetiden, tror att de försvann för att de “sett för mycket”. Man vill inte att sanningen ska komma ut – den att soldaterna är skyldiga, sa en polisman.
KAMPANJ FÖR OFFENTLIG UTREDNING
NU HAR DE ANHÖRIGA familjerna, med stöd och hjälp av href=“http://www.vitw.org”>Voices in the Wilderness, href=“http://www.occupationwatch.org”>Occupation Watch Center, samt Belfast-baserade advokatbyrån Madden & Finucane, beslutat dra igång en kampanj för att kräva rättvisa. Den 19 augusti höll representanter från organisationerna tillsammans med Anwar, Hadil och övriga, en presskonferens för att kräva en oberoende, internationell, offentlig utredning om denna händelse, och alla de dödskjutningar som ägt rum i Bagdad. Familjerna är oroliga, men beslutsamma. Lika beslutsamma som vi. Som volontärer inom Voices, som solidaritets-aktivister på plats, har vi blivit alltmer kritiska till den fientliga och våldsamma karaktären hos denna ockupation, som bara kan framkalla och göda ännu mer våld. Vår respons till det upptrappade våldet är vårt stöd till det växande civilt organiserade ickevåldsmotståndet. Och även vi utsätts nu för återkommande repressalier.
Under månader av ändlösa möten, diskussioner, debatter med människorättsgrupper, fackförbund, studenter, religiösa företrädare,
arbetslösa, grannar, vänner och fiender, försöker vi skapa betydelsefulla kontakter mellan grupper utomlands och en växande rörelse inne i Irak, att bryta isoleringen samt höja säkerheten för de kritiska rösterna här. Detta stöd betraktas som ett hot av dem vars intresse är att förlänga kaos, instabiliteten och våldet. Tillsammans med de arbetslösas förbund i Irak har vi de senaste 19 dagarna deltagit i färgstarka, kreativa och kraftfulla sit-ins utanför Bremers högkvarter. Förbundet kräver arbeten eller åtminstone ett minimum av socialbidrag på 100 dollar i månaden per familj. Militären har arresterat och misshandlat över 70 av medlemmarna, inklusive förbundets ledare. En deltagare vid demonstrationerna, Yanar Mohammud, grundare av Irakiska Kvinnornas Frihetsorganisation, blir regelbundet skymfad av soldaterna. Yanar – ytterst modig, artikulerad, återvändande från exilen – började med att initiera en kampanj mot hedersmord och det tilltagande våldtäkterna efter kriget. Hon delar kontor, i en övergiven bank, med Arbetarnas Kommunistparti, som dagligen sänder lokal piratradio. I förhandling med en av Bremers underordnade, har den amerikanska militären försökt övertyga henne och andra av förbundets representanter att vi – Voices in the Wilderness – är israeliska spioner och provokatörer som egentligen “inte bryr oss om irakiernas välfärd”. När det försöket misslyckades hävdade man att vi i själva verket var hemliga journalister som ville provocera fram “våld och oordning” för en bra story. När smutskastningen inte lyckades och vi fortsatte delta i demonstrationerna, kom hoten om arrestering och deportation. En soldat stack ett gevär i bröstet på en av mina vänner, med kommentaren “olyckor händer i den här delen av världen.”
ETT CIVILT MOTSTÅND VÄXER FRAM
Vi vandrar sakta, sida vid sida med män och kvinnor som talar klarspråk till Makten. Och vi är medvetna om riskerna. Hoten från en ockupations-närvaro som går helt ostraffad, samtidigt med en eskalerande, sanslös, oförutsägbar våldsvåg, tvingar oss att utforska vår egen rädsla och sårbarhet. En medlem i hushållet sköts häromdagen i huvudet, en annan volontär slogs ner och rånades. Vår sömn, precis som för fem miljoner andra här i staden, avbryts varje natt av ljudet från gevärseld och explosioner. För första gången i mitt liv är jag verkligen rädd. Visserligen har jag konfronterat döden så många gånger – i Zimbabwe, i Latinamerika, i Jenin. Men i Bagdad finns det inget som helst skydd för sårbar, mänsklig hud längre. Och jag – precis som de flesta – vill leva, älska, fortsätta kämpa, göra motstånd mot den politik som förvägrar så många människor rätten att leva med värdighet.
Som motvikt till de pågående övergreppen av Irak, växer ett civilt motstånd fram. Det utvecklas och skapar sammanhållning. Det är vad som håller mig kvar här. Kärleken, medkänslan, engagemanget och passionen – för Anwar och varje bror och syster som hon. Det finns ingen annan plats jag borde vara på än här. Livet vid fronten är aldrig riskfritt, men ibland nödvändigt.
Caoimhe Butterlyirländsk fredsaktivist, tidigare bl.a. på Västbanken, ingår i Iraq Peace Team (IPT), internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW).
Butterly har bott i Bagdad sedan april 2003.
Översättning: Jan Viklund
Relaterad länk:
Occupation Watch Center, Baghdad
ÄLDRE ARTIKLAR...»
Försvarsdepartementet
Regeringsbeslut 5
2010-04-14
Övning med utländskt flygförband
S10/6029
3 sid. pdf »
Underlag:
FMV Dokumentbeteckning
10FMV3449-1:1
2010-02-24
Framställan om tillstånd enligt 10 § Tillträdesförordningen (1992:118) 11 sid. pdf »
