På ett ögonblick slocknade trafikljusen, bilar och bussar

trängdes. Folk fastnade i hissar eller, som Raissa, i den

mörka tunnelbanan. Tusentals människor kunde plötsligt

inte ta sig hem eller till arbetet. Ingen

luftkonditionering, inte ens en fläkt, i den tryckande

hettan.


På väg till en tidig middag hos Sabra och Joe passerade

jag en man med en batteri-radio på gatan. Vi hörde att

stora delar av nordöstra USA och även delar av Kanada

drabbats. Upprepade gånger meddelades att det inte var en

terroristattack. Hemma hos Sabra packade Joe ner sin

tandborste för att gå till fots till arbetet, några

timmars vandring till andra sidan sta’n. Han räknade med

att sova över.


Sabra och jag gick hem till mig, med minstingen i

barnvagnen. Affärer och restauranger var stängda. Vi

tänkte på alla gamla och unga, strandsatta i höghus utan

hissar. Så tänkte vi på alla människor i Irak, hur de har

levt så här och ännu värre i flera månader nu!


I våra kvarter kunde kvällen beskrivas som närmast

festlig. Folk tog med sina instrument, tromboner,

munspel, Hells Angels fyrade av några raketer längre

bort. Fullt med stearinljus i portgångarna, så ingen

skulle snubbla i trapporna.


Det var vid midnatt, när jag låg svettig i sängen och

lyssnade till nyheterna på transistorn, som jag

uppfattade orden: “Folk börjar tröttna nu”, meddelade

reportern. “Folk är trötta.” Jag kunde inte låta bli att

räkna timmarna – knappt sju!


Mina tankar återvände till de ändlösa nätterna i Bagdad

när vi satt i det kolsvarta mörkret medan bomberna

exploderade överallt omkring oss. Bara alltför levande

minns jag föräldrarna med sina småttingar i famnen,

hukande i mörka källartrappor på väg ner för att söka

skydd! Orden “folk börjar tröttna” är svåra att höra när

jag tänker på de outsägliga prövningar som irakierna

utstod och fortfarande lider under.


Tre veckors kontinuerlig terror av bomber, våld, död och

förödelse. Omöjligt att hitta rätt på sina närmaste. Har

de dött eller lever de fortfarande? Utländsk ockupation

av sitt älskade land. Stridsvagnar och maskingevär siktas

mot dem. Befallningar som vrålas på engelska. Räder i

hemmen, människor som förs bort, arresteras,

kroppsvisiteras. Män, kvinnor och barn. Ingen skonas. Fem

månader nu och fortfarande knappt någon elektricitet.

Inga trafikljus, inga kylmöjligheter. Temperaturen är

över 50 grader och inte ens en fläkt. Inget drickbart

vatten, magsjukan frodas och sjukhusen fylls. Föräldrar i

ständig oro för sina barn.


I går natt när jag tog en promenad runt kvarteret kom

ljuset plötsligt tillbaka. Folk hurrade och en påtaglig

känsla av lättnad spred sig. I morse talar radion redan

om “New York-bornas stora mod att klara krisen”.

President Bush talar om en “väckarklocka”, att vi måste

se över vårt kraftsystem.


Och nog behöver vi se händelsen som en väckarklocka,

alltid. Ett avbrott på 24 timmar, där våra tv-apparater

och datorer stod stilla, och då vi blev uppmärksamma.

Vilken värdefull erfarenhet för oss, att bli medvetna om

vårt ömsesidiga beroende av andra människor. Bli medvetna

om vilka umbäranden som dagligen pågår. Och framför allt,

vilket ansvar vi har för situationen i Irak och de

fruktansvärda konsekvenserna av det krig vi bedrivit mot

dem. Medan våra liv fortsätter som vanligt, fortsätter

också kriget.


Djupt inuti oss själva vet vi att något är fel. Något är

fruktansvärt fel.


Det kan bli bättre, när vi låter våra liv bli “avbrutna”.

Cathy Breen deltog i

href=“http://www.iraqpeaceteam.org”>Iraq Peace Team

(IPT), internationellt volontärprojekt på initiativ av

Voices in the

Wilderness (VitW).
Cathy Breen bodde i Bagdad under krigets bombningar och

återvänder nu till Irak.

Översättning: Jan Viklund

Relaterad länk:
Occupation Watch

Center, Baghdad