av Medea Benjamin,
OccupationWatch Center – Baghdad

4 augusti 2003


DU KAN SE på deras bröllopsfoto vilket vackert par de var – Bushra Said Kaiwan, en älskvärd armenisk dataprogrammerare och Mazen Nouradin, en stilig irakisk veterinär. Och de var mycket lyckliga tillsammans. De hade två underbara döttrar, 2 och 4 år. Mazen hade sin egna privata klinik, som gav en god utkomst, tillräcklig för att försörja hans familj och gamla föräldrar. De bodde i en lugn medelklassförort i Bagdad, höll sig undan från politik och dispyter.


Så kom 28 juni 2003. Den 32-årige läkaren klev in i sin bil för att ta sig till jobbet, men bilen ville inte starta. Så han gick ut på stora vägen utanför huset för att hejda en taxi. Några minuter senare pepprade amerikanska soldater som for förbi i sina stridsvagnar åtta kulor i Mazens bröstkorg, ben och armar. Han låg död på trottoaren.


Mazens fru Bushra, klädd i svart och med sina två barn i famnen, gråter där hon sitter i sitt vardagsrum och återger vad som hände. Hennes svärfar, Antoine, bryter också samman när han beskriver sin sons söndertrasade kropp.


Varför soldaterna sköt Mazen är oklart. Hans familj hörde två versioner. Den ena att soldaterna hörde skott, trodde de blev attackerade och sköt tillbaka. En annan version är att de trodde Mazen försökte stjäla en bil och sköt för att stoppa honom. Från militärt håll hävdar man i vilket fall att Mazen haft en pistol. Men familjen förklarar att läkaren inte ens äger ett vapen; det svarta föremålet i hans hand var en kalender. Bushra går för att hämta den och visar oss: den bär krutstänk från ett kula.


BAKBUNDEN OCH NERTVINGAD PÅ GATAN

Mazens enda syskon är hans yngre bror Maher. Maher är arbetslös ingenjör och talar engelska. Han har arbetat deltid som tolk vid en av USA:s förläggningar. Den 28 juni var han hemma, hörde skotten och sprang ut på gatan i sin pyamas. Såg sin bror i en pöl av blor, började vråla: “Det där är min bror, det är min bror!” Han fick inte ens komma i närheten av Mazen, istället bakband soldaterna hans armar och tryckte ner honom mot gatan. “Om han rör sig, skjut honom”, beordrade en soldat.


Mazens kropp fördes bort i en humvee som körde till armèns sjukhus vid flygplatsen. När den orolige fadern Antoine kom för att hämta sin son blev han kvarhållen i förhör. Därefter lämnade man över den blodiga kroppen och sa åt fadern att försvinna. Antoine saknade transportmedel och bad att få bli skjutsad tillbaka hem. Soldaterna vägrade komma i närheten av huset, antagligen av rädsla för repressalier. De släppte av Antoine längre bort, och han blev tvungen att be grannarna om hjälp för att bära hem sin döde son. Precis som Saddam brukade göra, muttrade en av grannarna.


Amerikanerna erbjöd ingen hjälp med kista eller begravning. Det förekom inga förklaringar, inga ursäkter, soldaterna ställdes inte inför rätta.


“Jag kan fortfarande inte fatta att han är död”, säger Antoine, tårarna strömmar nerför hans kinder. “Han var så lycklig. Han var lycklig över att Saddam var borta. Han var lycklig över sin dotters förestående födelsedag och makarnas bröllopsdag senare i juli. Han hade redan börjat köpa presenter och planera firandet.”


TRAGEDIN OSYNLIG I NYHETERNA

Om du läser de internationella nyheterna från den dagen, får du aldrig reda på Mazens tragiska död. En sökning på internet efter hans namn eller familjen ger 0 träffar. Det förekommer flera andra berättelser om dödsskjutningar i Irak den 28 juni, men de handlar om två soldater, sergeant Philippe Gladimir och menige Kevin Ott, funna döda 20 mil utanför Bagdad. I dessa fall utförde armèn omfattande räder för att spåra förövarna, och fyra misstänkta greps. Men ingenting gjordes för att gripa de som dödade Mazen.


Mazens far är en bruten man. Han kräver inget från amerikanerna för egen del, hans liv är över nu, när han förlorat sin son. Men Mazens änka och barn saknar nu inkomstkälla. Med hjälp av sin bror besökte de armèförläggningen och ställde en begäran om kompensation. De kunde göra en framställan på tiotusen dollar, fick de veta – för att klara sig på för resten av livet. Deras ansökan lämnades in 2 juli, men hittills har de inte hört något – utom den oroande rapporten att den militäre domare som tog emot ansökan nu återvänt till USA.


Mazens bror vill däremot ha mer än bara pengar. Han vill ha rättvisa. Han vill att amerikanerna officiellt erkänner att hans bror inte var en brottsling som försökte stjäla eller döda, utan en familjeförsörjare på väg till sitt arbete, med planeringskalendern i handen och med firandet av bröllopsdagen i sinnet. Dagen som aldrig skulle komma.


COWBOY-SOLDATER

“Soldaterna agerade som om min bror var Rambo eller John Wayne”, säger Maher bittert. “Som om det hela varit en Hollywood-film där aktörerna kunde resa sig, borsta av sig dammet och återvända hem. Nej, Mazen är borta och jag ska sakna honom för resten av mitt liv. Tillsammans med hans fru, barn och mina föräldrar. Amerikanerna borde erkänna att de begått ett fruktansvärt misstag och straffa dem som sköt honom. Annars kommer det bara att fortsätta hända oskyldiga irakier.”


Nu uppskattas det att drygt 7.000 irakier dog under krigets bombningar. Vi har inga som helst uppgifter på hur många oskyldiga irakier som dött sedan de större striderna officiellt avslutades den 1 maj. Vi kan däremot anta att amerikanska soldater på helspänn och under belägring, kommer att bryta ut i ännu större våld och skada fler irakier som Mazen. Det är en våldsspiral som leder till ständigt växande förbittring mot soldaterna.


“Vi trodde de var våra vänner”, säger Mazens far sorgset. “Inte nu längre.”

Medea Benjamin är en av grundarna till Bagdad-baserade Occupation Watch Center, och människorättsorganisationen Global Exchange.

Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:
Occupation Watch Center

Global Exchange