Varför? Koalitionens provisoriska myndighet hade gjort utbetalningar till lärare i 10.000 irakiska dinar-sedlar (I.D.), alltid misstänkta för att vara falska av kursväxlare som bara ger 7.000 I.D. i den normala 250 I.D.-kursen (allmänt känd som “Saddams” eftersom han är avbildad på dem). Den här banken lovade fullt värde under två dagar i veckan.


På söndagen återvände vi till något kortare, upprörda köer. Varför? Banken stängd; slut på sedlar; gå någon annanstans. De unga soldaterna kunde inte uttala namnen på de andra bankerna eller förklara på arabiska, bara vråla och hota med arresteringar om folk inte förflyttade sig. Vi gick runt, lysssnade till frustrationen; över att få sitt hem invaderat, plundrat; över basbehoven, att sakna förnödenheter, etc. I taxin på väg till en bank i Mansour kommenterade vår förare hur trafiken “befriats” till ett kaos, och fortsatte med att fråga sig vad de verkliga motiven med ockupationen var, som åstadkommit ett värre tillstånd för folk än före kriget. “Gud välsigne er”, var hans sista ord när vi steg ur taxin.


Kön var inte lika lång vid den andra banken, men samma sak där: inga sedlar. En anställd förklarade att några banker bara växlar pengar åt kunder med konton. Vad händer med dem som är för fattiga för att öppna ett konto? Och hur uppstod det här problemet till att börja med?


UNDER DE senaste sex veckorna har vi hört samma frågor upprepas, att ockupationsmakten måste ge sig av och låta irakierna själva bestämma över sitt land. Frustrationen stiger alltmer och vreden likaså. Svaret borde vara enkelt för en ockupationsmakt som kan iscensätta ett högteknologiskt krig, men lågprioritera tillgången på vatten, el och telefon för den allmänna befolkningen.


Att bemöta vrede och frustration kommer att ta längre tid. En äldre carmelitpräst berättade att han inte orkade tänka på det utarmade uranet som sprider sig i regionen. Jag skulle bli för arg, sa han. Men han visade oss ikonerna av en sufisk martyr, av Elias och av madonnan, som symboler för människans livsnödvändiga enhet. Han är övertygad om det enkla med svåra svaret: Kärlek och Enhet. Det är en valuta som, om den tas i praktiskt bruk, kan växla fientlig främlingskap till relationer där fler och fler irakier i kärlek kan hälsa: “Gud välsigne dig”.

Anne Montgomery ingår i Christian Peacemaker Teams (CPT), ett internationellt volontärprojekt på plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. CPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”.

Översättning: Jan Viklund