I början av maj förklarade president Bush kriget som avslutat. Det var ett strategiskt beslut som bl.a. innebar att USA nu är en ockupationsmakt, med några lätt besvärande ansvarsåtaganden enligt GenËve-konventionen. Belöningen låg i att officellt styra Irak. Men utifrån vad USA åstadkommit hittills, kan det i realiteten ha försäkrat krigets återkomst.


INGREDIENSER TILL GERILLAKRIG

Bortom den nuvarande administrationens mångordiga prat om terrorism och massförstörelsevapen, ser vi hur konflikterna växer och därmed också hotet mot amerikanska liv, för varje dag som går i Bagdad. Paul Bremer, presidentens representant i Irak, blandar en cocktail på rädsla, vrede och desperation – ingredienser till gerillakrig, världen över.


Bremer har sedan han anlände till Bagdad bestämt förklarat att situationen när det gäller säkerhet och levnadsvillkor har förbättrats. Han ger intrycket att detta inte längre är några viktiga frågor, och att han nu ämnar ta itu med “mer angelägna ärenden”.


Bremer har sitt kontor i Saddams förra palats, med en personal på drygt 600 anställda. En personal som hittills kostat 300 miljoner dollar i löner och utgifter. Detta är dubbelt så mycket som har utbetalats till 24 miljoner irakier i löner och pensioner på tre månader.


När Bremer berättar för journalister att många irakier nu fått en månadslön, att el och vattensystemen förbättrats, att flera åtgärder vidtagits för att trygga lag och ordning, så landar hans ord för det mesta väldigt mjukt i deras knä. Till och med FN:s nye representant i Irak verkar ge honom fritt spelrum, och instämma om den förbättrade situationen.


Men det vardagliga livet för en journalist eller utländsk FN-medarbetare skiljer sig något från en irakiers liv. När Sergio Vieira de Mello, generalsekreterarens representant, uttalade sig vid sin presskonferens i Bagdad var det ingen som frågade honom om de två amerikanska humvees som vaktar FN-byggnaden dygnet runt, beväpnad med kulsprutor och avfyringsramper som siktar på varje förbipasserande fordon.


RÄDD FÖR COWBOY-SOLDATER

Jag pratade med en 70-årig kvinna som inte kan sova på nätterna, utan vare sig luftkonditionering eller fläktar i den stekheta 43-gradiga värmen. Det är mörka och skrämmande nätter. Inga gatuljus eller lampor inne i huset. Hon bor med sin svärdotter och barnbarn. Hennes bägge söner är utomlands och försöker tjäna familjens levebröd som konsekvens av sanktionerna. Hon vågar inte lämna sovrummet. Då och då hörs skottlossningar utanför. Hon är rädd för de unga, tanklösa “cowboy”-soldaterna. Hon är rädd för tjuvar som kan bryta sig in.


Bagdad är utan både el och vatten. Journalisterna åtnjuter däremot båda delarna, på luftkonditionerade hotell. De har mängder av möjligheter att ta reda på mer om hur livet är för irakierna. Men det skulle bara föra dem närmare sanningen – inte bidra till en “bättre story”.


Den målmedvetna beslutsamheten hos den amerikanska regeringen att fortsätta sin handlingsplan för regionen verkar överträffa vår beslutsamhet att blotta lögnerna de använder för att bana sin väg. Alltför få journalister vågar berätta om verkligheten bortom dessa riktlinjer. Hur varje händelse kan förstås mot bakgrund av andra tidigare händelser. Istället för verkliga förbättringar har Bremer bara siktat in sig på god PR, och detta har tydligen varit tillräckligt.


GATANS VERKLIGHET

Så här ser gatans verklighet ut. I lördags på väg längs Saddoun Street, intill Tahrir Square, ett av Bagdads större affärsområden, blev jag vittne till det nya “trygga” Bagdad. Tre män dök upp från en tvärgata och försökte stjäla en bil. Rädda folksamlingar såg på medan männen hoppade på bilarna och gjorde rusningar mot folkhopen. Till slut fick någon fram vapen och började skjuta mot männen, andra kastade stenar. En bil blev stulen, men under skottlossning från Kalasnikovs och pistoler kom de inte långt. En av männen försökte fly, men folk slog honom till marken, stampade på hans huvud och kropp, tills han verkade död. Då slutade man.


Först en kvart eller tjugo minuter senare anlände några amerikanska soldater tillsammans med irakisk, obeväpnad polis.

Michael Birmingham ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW). På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”.

Översättning: Jan Viklund