År 2001. Den magiska sinnebilden för framtiden genom Kubricks klassiska film, under hela min ungdom. År 2001 blev istället året då Amerikas president i sällskap med ett tusental säkerhetsvakter anlände till Göteborg. Följdverkningarna av det besöket pågår än, i ett av de tre trauman detta lilla nordliga land har upplevt, i brist på krig och hungersnöd – de två övriga var mordet på vår statsminister, samt en färja som kapsejsade.


Amerikas president reste hem till sitt eget land, där han några månader senare uttalade de bevingade orden som skulle genomsyra världen framöver: “Antingen är ni med oss, eller så är ni mot oss.”


Jarls och Moodyssons film “Terrorister” som nu går upp på biograferna är verkligen en film som behövs, när det Påbud som flödar ur tv, radio och tidningar är att våld tyvärr är beklagligt, men helt korrekt om det utövas i massiv skala och av en supermakt, men avskyvärt och vidrigt i form av stenkastning.


Samtidigt som vi alla i själ och hjärta vet, att mediernas älsklingsmotiv är just våldet i alla dess former.


Vi lever ju i en massiv våldskultur.


När våra sinnen helt genomsyras av att konstant söka spänning, spänning och åter spänning, att älska konfrontationer och ständiga konflikter men tråkas ihjäl av närhet, ömhet och medmänsklighet, när orden “antingen är ni med oss, eller mot oss” blir en Lag att leva upp till… Hur ska vi då kunna föreställa oss något annat än en evig våldsspiral, en evig konkurrens och tävlingsmentalitet som livets innersta mening?


Ställ den konsekventa frågan, kära journalister, och sluta hyckla om sanningen.