Bagdad är dessutom mycket modernt och kosmopolitiskt. Du hittar all tänkbar datautrustning, paraboler, eller ett franskt tidningskafè i gathörnet. Men du kan inte ringa från ena sidan staden till den andra – kommunikationssystemet slogs ut under kriget och fungerar fortfarande inte. Du kan inte sätta in någon mat i ugnen om du inte kan gissa när elektriciteten kommer att vara på. Glömmer du att dra igång vattenpumpen medan strömmen är på, blir du utan vatten. Och allt som går på el är beroende av ett förstört ledningsnät, så kylskåp, pumpar, fläktar, mm. blir ständigt stekta. Förutsatt att du nu har råd att äga allt detta. Det saknas jobb, löner, banker.


Och människor är rädda. Rädsla är inget ovanligt. Under regimen var man rädd att tala öppet. Men nu råder en annan sorts rädsla. Folk är rädda att gå ut, inte bara på kvällarna utan också på dagen. Rädda för det tilltagande våldet. I dag var det skottlossning igen i vårt kvarter. Systrarna från dominikanerklostret som ofta tittar förbi oss, berättade att en kvinna hade släpats ur sin bil på öppen gata. Detta är ett våld som är nytt för irakier. Folk är vana vid att vara ute mycket. Särskilt på nätterna – under de långa, heta somrarna när temperaturen stiger till 45 grader, och man samlas till måltid kl. 9 på kvällen när solen har lagt sig. Men inte nu, när hela staden stänger igen redan på eftermiddagen. Föräldrarna vågar inte låta barnen gå ensamma till skolan.


Och människor är rädda inför framtiden. Dagligen sker attacker mot ockupationstrupperna. Varje förbipasserande riskerar livet, eftersom dessa konvojer drar runt i bostadskvarteren. En oroande syn är hur soldater i full stridsutrustning har börjat “leka” med barnen, som klättrar kring på stridsvagnarna i närheten av taggtråd och kulsprutor. Soldaterna befinner sig på högsta larmberedskap och riskerar därmed barnens liv.


Mitt i allt detta… du har aldrig upplevt generositet förrän du levt tillsammans med dessa människor. Överallt blir du erbjuden thè, kaffe, en läsk, eller om det inte finns annat, vatten. Under de heta sommardagarna erbjuds du alltid lite vatten, när du kommer in från solen. Ett fat med kakor eller sötsaker skickar också runt. Våra vänner från dominikanerklostret har adopterat oss. Vi har fått lakan till våra sängar, grönsaker, yoghurt och ost och hemlagad pizza. Om de inte sett oss på några dagar, kommer de förbi och undrar om vi har det bra.


När människor hälsar eller säger farväl, sätter de handen till hjärtat. Avskedsfrasen är “Ma’assalma” – Fred med dig. Orden möter dig från närmaste vänner till den lokala taxiföraren.


Vad kommer att hända med Irak? Det mesta verkar bli som vanligt, säger alla – en hård nutid, en osäker framtid. Frihet från regimförtryck har inte medfört vad folk behöver för sin frihet: trygghet, jobb, mat, vatten. En läkare i Mosul sa till mig i förra veckan: “För oss är det ingen skillnad mellan den amerikanska ockupationen eller Saddams regim. Förut levde vi i ett stort fängelse; nu lever vi i ett ännu större fängelse.”


Ma’assalma.

Rick McDowell och Mary Trotochaud är i Irak som representanter för American Friends Service Committee, AFSC. (Kväkarna, Vännernas samfund i USA.)


Översättning och redigering: Jan Viklund