Det är dåligt redan nu. Berättelserna hopar sig för varje dag, om det fruktansvärda pris irakierna får betala för den totala laglöshet som frodas i landet. Kvinnor rövas bort i bilar under pistolhot, en mitt framför ögonen på sin make i centrala Bagdad, andra från sina hem. Har händelserna rapporteras i medierna, undrar jag och får svaret: ”det förekommer så mycket i Irak just nu, vi kan inte täcka allt som händer.”


Människor är rädda för att skicka sina barn till skolan. Rädda för att ingen säkerhet råder i skolan, rädda att inte kunna skydda dem utanför i sina bilar.


Man har fått löften från den amerikanska militären om patrullering av skolorna under lektionstid, något som föräldrarna inte ställer något hopp till och istället organiserar egna team. De flesta telefoner fungerar fortfarande inte och även i de områden där det går att ringa lokalt finns det inget alarm-nummer. Om soldater råkar passera samtidigt som något allvarligt händer på skolan, så förstår de varken arabiska eller har tillgång till tolk. Kan de förmodas hjälpa någon som kommer rusande mot dem, upprörd och panikslagen, ropande på arabiska? Knappast. De flesta soldater jag talat med har dessutom sagt att deras order är att inte lägga sig i, utan ”låta irakierna lösa sina dispyter själva.”


Ända fram till den dagen då USA bröt in och ”befriade” journalisterna på Palestine Hotel var Iraks poliskår närvarande i vartenda gathörn i Bagdad. De försvann som genom ett trollslag och under hela invasionsmånaden har total laglöshet gällt. En stad på fem miljoner som plötsligt helt saknar polis – samtidigt som fängelserna tömdes av regeringen redan i oktober… Det kaotiska våldet kommer inte som någon överraskning.


Medierna rapporterar att en del poliser åter får patrullera gatorna. Några grupper kan vi se ibland, men de måste vara de enda i Irak som inte kan bära vapen. I förra veckan stannade jag till vid en marknad i Mahmoudiya utanför Bagdad. En tolvårig grabb vandrade runt med en pistol nedstucken innanför shortsen. Han hoppades kunna sälja den.


En tur runt staden på kvällarna, i sig ett riskabelt äventyr, och du träffar ständigt på folk som säljer Kalasnikovs på gatorna. De är billigare än handvapen, som de flesta föredrar. En del kvinnor säger att de inte törs gå till affären utan en pistol i väskan.


Den obeväpnade och oorganiserade irakiska polisen har i det här läget inte mycket att erbjuda. Ahmed ser allt detta som en del av den färdiglagade plan som Bush har för Irak. Ett starkt och välutbildat folk som försvagas och splittras för var dag som går.


En välplanerad oordning, som den amerikanska regeringen är mer än nöjd med. Om så inte vore fallet, hade vi sett mer ingripande vid det här laget. Det är också helt i linje med den policy som utarbetats för Irak sedan flera år.


Paul Bremer, USA:s nye chef för Irak, resande ambassadör för terroristbekämpning 1986-89, hade en nära kollega vid namn Henry Kissinger som sammanfattade kriget mellan Iran och Irak med orden: ”Jag hoppas de har ihjäl varandra.” Och en miljon människor dog. Den nuvarande administrationen bryr sig lika lite om det irakiska folkets överlevnad.


Den akuta frågan för oss övriga fem miljarder i världen är hur länge vi ska sitta och se på. Om vi fortsätter försumma det vi kan göra för att stoppa Bush-administrationen från att trampa Iraks rättigheter i smutsen är vi också medansvariga.


Mänskliga rättigheter och rättvisa uppnås inte genom naivitet eller passivitet. Det är något vi måste kämpa för. Vill vi ha en värld som inte styrs genom det känslokalla våldet från ett mäktigt fåtal, är det hög tid. Och Iraks framtid är brännpunkten.

Michael Birmingham ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW). På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med ”mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.


Översättning: Jan Viklund