Besuniya är ett jordbrukssamhälle, hem för ungefär sextio familjer som nätt och jämt överlever, och har varit utan både el och vatten i 1,5 månad. Belägen vid sidan av motorvägen från Bagdad till Nassiriya, är det nu också en martyrernas plats, offer för en form av oplanerat dödande som regelbundet förekom under de amerikanska truppernas framryckning mot Bagdad. Besuniya, vars existens kanske skulle gå obemärkt förbi från en förbipasserande bil, hälsar besökarna med en stor bronsstaty av två bönder, en kvinna och en man, med lie i sina händer.


Abu Samir förklarar, medan han visar de två utbrända, sönderskjutna skåpbilarna: ”De var helt vanliga människor. Vi visste inte vad vi skulle tro. Amerikanarna sa en sak, deras regering en annan. Folk visste inte om de skulle stanna hemma eller resa till byarna där det var tryggare. Skåpbilarna körde sakta längs vägen eftersom amerikanarna satt upp posteringar. Det förekom ingen varning, stridsvagnen bara öppnade eld.”


Tolv liknande händelser under tio dagar krävde över nittio människors liv bara i Besuniya. Flera av kropparna finns fortfarande kvar i närliggande Shamia Hospital, förbrända och söndertrasade bortom igenkänning. ”Kvinnor, barn, gamla – familjer. De begick inga brott, de litade bara på att mänskliga rättigheter gällde för civila”, säger dr. Iyar.


Den ruttna, omisskännliga lukten av död finns kvar i skåpbilarna – resterna av ben, förkolnat kött, hår, skrapats från bilsätena av byborna och begravda i en grop i närheten. Medan vi står här passerar ett antal militärtruckar på väg till Kuwait. En äldre man spottar åt deras håll. ”Jag saknar kanske utbildning, men vi förstår vad som händer, varför dom har kommit”, säger han. ”Jag dricker hellre havsvatten än en enda flaska från amerikanarna. Tror dom att att vår lojalitet kan köpas?”


I Hilla träffar vi bussföraren Abu Ala. Han beskriver hur han, fem dagar innan invasionen av Bagdad, sakta närmade sig en amerikansk postering, viftande med armen utanför rutan, försökte tolka deras instruktioner. Han var livrädd att på grund av sin svartvita Kefiyah (huvudbonad) bli förväxlad med en krigare, så han sa till de 31 passagerarna i bussen att han nog borde köra tillbaka till Hilla. Några av kvinnorna ville enträget att han skulle fortsätta. ”De var också rädda, men skrattade. Vad har amerikanarna att frukta från en busslast kvinnor och barn och en gammal bussförare?, sa dom.” Stridsvagnen sköt direkt, utan varning. Kraften hos det som avlossades slet omedelbart av huvudena på två unga kvinnor, slog in bröstkorgen på en av de andra och lämnade ett gapande hål där hjärta, lungor och revben funnits.


Abu Ala körde med fyra tomma däck, och allvarliga brännskador i bröstet till sjukhuset i Hilla, flera kilometer därifrån, med sin last av döda och skadade. Efter timmar av att försöka hejda blodflödet, berättar en av läkarna, var golvet slipprigt av blod. Av 31 passagerare var 27 döda. Bårhuset minns; tillsammans med 19 oidentifierbara kroppar, en vagn av små avslitna kroppsdelar och stora bitar av kött som inte gick att para ihop med kropparna. ”Jag hittade foten och handen från ett litet barn. När jag kom hem till mina egna barn den kvällen kunde jag inte sluta gråta.”


Abu Ala kunde inte tala till mig på två dagar, anförtror hans hustru mig när vi sitter hemma hos dem i sovrummet. ”Han känner sig skyldig. Men dom gav ju ingen varning.”


På vägen till Nassiriya passerar vi en konvoj av 27 amerikanska oljetruckar. ”Mabruuk” (grattis), kommenterar vår förare. ”Ni har fått det ni var ute efter.” De 27 kvinnorna, männen och barnen i Abu Alas buss fick något annat. En för varje oljetruck.


Irakierna kommer alla att ”få det”. Att deras värdefulla blod har förbilligats, av oss alla – de som medvetet kräver det genom vapen och policys utformade att svälta, tortera, degradera och döda, och vi som förblir tysta och medansvariga, medan vi sänker blicken lagom mycket för att slippa se den skriande smärtan och orättvisan pulserande genom detta vackra, drabbade land.


Vi säger det en gång till, långsamt. Ni har blivit befriade.

Caoimhe Butterly23, från Irland, har bl.a. tidigare varit på Västbanken med International Solidarity Movement (ISM), ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW). På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med ”mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.


Caoimhe Butterlys email: masasa73@hotmail.com


Översättning: Jan Viklund