Under ett besök hos en familj i Bagdads utkanter för några veckor sedan hörde jag underliga ljud utanför på gården. Oh, det måste vara sopbilen, konstaterade värdparet. Vi måste ut med resten av soporna, de har inte varit här på flera veckor. Sopbergen har vuxit på Bagdads gator. I vissa fall har soporna bränts, något som förvärrat den redan kraftiga luftföroreningen. Sophämtningen var tidigare gratis, under statlig regi. Så hur klarar de att sköta den nu? undrade jag. Jo, det var gratis, svarade värdparet. Men vi visste samtidigt att de inte kunde leva och försörja sina familjer på den låga lönen, så vi gav dem alltid extra med dricks. I dag, utan någon regering som kan göra några utbetalningar, är vi dubbelt så tacksamma och ger dubbelt så mycket dricks.


Sjukhusen behöver också mycket hjälp, och i det arbetet har jag lärt känna en familj som driver ett litet privat sjukhus, Al Saadoon. Dr. Shawqi Gazala, Iraks främste specialist på njurtransplantationer, undrade om jag för deras räkning kunde ta kontakt med CMOC (det amerikanska Civilian-Military Operations Center), medan enheten fortfarande drevs av marinkåren. Familjen Gazala erbjöd samtidigt ett rum åt mig på sjukhuset, då jag berättade att hotellpriserna fyrdubblats i samma stund tvåtusen journalister anlänt till Bagdad från hela världen. Så jag har blivit sjukhusets enda “patient” för närvarande. Jag äter på golvet tillsammans med personalen, som blivit som en familj för mig. Jag lär mig mer för varje dag genom dessa relationer än när jag bodde på hotellet.


På ett möte med militär personal från CMOC fick jag tillfälle att se deras lista över prioriterade områden. Den täckte grundläggande infrastruktur och behov som vattnet, kraftförsörjningen, avlopp, mediciner och livsmedel. Men det område som lyste med sin tydliga frånvaro var utbildningen, skolorna.


Nära 50 procent av Iraks befolkning är under 15 år. Enligt en rad frivilligorganisationer i Irak har grundskolorna fått en viss uppmärksamhet, men inte universiteten. Jag gjorde en undersökning och fann att antalet studenter (2 års studier eller mer) är drygt 300.000, enbart i Bagdad. Så började jag besöka universiteten, video-dokumentera ett varje dag. Plundringarna och förödelsen är total och hjärtslitande. Kan du föreställa dig klassrum renskrapade på allt, inklusive lampor och ljusknappar? Eller ett skollaboratorium utan mikroskop, och prover utspridda och krossade på golvet?


Vid ett universitet hade alla register över lärare och elever bränts upp. Ögonvittnen berättar hur amerikanska stridsvagnar blivit hänvisade att bryta upp universitetsgrindarna av militärer med kuwaitisk brytning som sagt att “universitetet varit Saddams, men nu tillhörde dem”.


Jag har försökt få journalister intresserade att gräva i detta, men utan resultat.


Amal
Så till mer personliga nyheter. Jag har välsignats med att lära känna en irakisk kvinna, Amal, som blivit mig mycket kär. Hon tillhör en underbar familj vars hem jag besökt ofta, efter att ha träffat en av kusinerna, Zahid. Vi har nu bestämt att gifta oss och är mitt i processen att få familjens godkännande.


Amal (som betyder “Hopp”) är 35 år, utbildad civilingenjör och arbetar som projektchef för transportministeriet.


Som troende kväkare lär jag mig nu mer om hennes muslimska tro. Vi har kommit överens om att ingen av oss ska “konvertera” den andre. Istället tror vi båda på respekten för andra människors tro, För som Gandhi sagt, i sin kärna bär alla religioner samma sanning: Det finns en enhet i universum, Gud är kärlek. Vi måste börja fokusera våra liv på hur vi kan leva mer enkelt, och som resultat tjäna andra, tjäna mänskligheten.


Så kom det sig att jag, som rest hit för att förhindra ett krig och få veta hur det irakiska folket drabbats av sanktioner, bombningar och sin egen regering, nu lär mig från en helt ny utgångspunkt, genom att – in-shaa-ah-laah, om Gud vill – bli medlem i en muslimsk irakisk familj.


Jag ser fram emot vårt äktenskap, som en bro mellan två kulturer. Ett sätt att hjälpa kristna och muslimer att bättre förstå och respektera varandra.

(förkortad och redigerad version av ett personligt brev)

Martin Edwards från Healdsburg, Californien, (deltog bl.a. som civil observatör under Vietnamkriget) ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW). På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Martin Edwards email: EagleEyeLite@netscape.net

Översättning: Jan Viklund