av Arun Gandhi,
M.K. Gandhi Institute for Nonviolence

30 april 2003

NÄR JAG SKRIVER detta går det amerikanska folket i väntan på att president Bush ska förklara striden med Irak avslutad, men inte själva kriget. Kanske kommer kriget aldrig att få ett slut och återigen kommer vårt land att erfara, att våldet inte löst några konflikter. En insikt som kommer att ta flera, långa månader att mogna fram.

Just nu dominerar känslan av triumf bland dem som stödde kriget eftersom Saddam Hussein, allmänt vedertagen som personifiering av ondskan, äntligen har avlägsnats och vi får höra att världen nu är en säkrare plats att leva i. Vad som är så märkligt, är hur djupt mänskligheten tillåter sig att bli utnyttjad generation efter generation. Den enda verkligt logiska frågan vi behöver ställa och ärligt försöka besvara, är den vi fortsätter sopa under mattan. Frågan är: Vilken av de två utgör det största hotet mot mänskligheten – Saddam Hussein eller den allomfattande våldskulturen?

Vi får höra, och vi accepterar eftergivet förklaringen, att världens alla Saddam och Hitler är födda onda och om bara de elimineras blir världen tryggare. I våra samhällen har vi tillämpat samma system för att handskas med kriminella. Lås in dem, eliminera dem och brotten kommer att minska. I generationer har vi gjort det, utan några resultat. Världen lyckades eliminera Hitler, men inte hatet och fördomarna han representerade.

Alternativet till våldskulturen är, helt uppenbart, ickevåldskulturen. Men innan vi skrämda ryggar tillbaka inför det ordet, låt oss försöka förstå vad “ickevåld” betyder.

En förläggare sände mig för några veckor sedan en utgången kopia av “Mahatma Gandhi’s Ideas” av C.F. Andrews. I boken återges det långa brev som den ryska filosofen och författaren Leo Tolstoy skickade till min farfar, Mohandas K. Gandhi. Där skriver Tolstoy från sin dödsbädd om det akuta behovet att sprida kunskap om ickevåldets natur, för att rädda världen från en säker katastrof.

För både Gandhi och Tolstoy representerade ickevåld “inget annat är oförfalskad kärlekslära.” Bägge hade kommit fram till slutsatsen att “ickevåldets filosofi” är – rätt och slätt – “kärlekens filosofi”.

Och nu hör jag några av er fråga: Hur kan någon älska människor som Hitler eller Saddam? Vi behöver inte älska deras handlingar, men vi kan respektera dem som mänskliga varelser. Vi kan analysera frågan varför människor begår omänskliga handlingar, så att inte fler människor kommer att fortsätta begå dem.

Tolstoys argument stämmer överens med Gandhis ord, om att vi övergivit Kärlekens Lag eftersom den väcker starka och påträngade känslor hos oss; medkänsla, respekt, förståelse och hängivenhet. Egenskaper bannlysta i ett materialistiskt och egocentrerat samhälle. Det enda sättet vi kan försvara våra giriga förvärv är genom “Våldets Lag”. En betvingande attityd som anbefaller oss att konstruera massförstörelsevapen och maktgalna despoter, med världsdominans som enda mål.

Tolstoy skriver: “...så snart våldet accepterats, i vilka sammanhang det än är, tillskrivs genast Kärlekens Lag som otillräcklig och förkastas.”

Om det råder tvekan bland människor runtom i världen inför ickevåldets filosofi, så är det för att det saknas en djupare förståelse av såväl våldets natur som ickevåldets. De flesta lever i illusionen att ickevåld helt enkelt bara är motsatsen till våld – underförstått att så länge man inte utövar fysiskt våld kan man anse sig ickevåldslig. Men var och en av oss praktiserar passivt eller icke-fysiskt våld varje dag i tusentals olika skepnader. Så länge vi inte erkänner och tar oss an den frågan, kan vi aldrig räkna med att bli den förändring vi så hett eftersträvar att se här i världen.

(förkortad version av förord till boken “Gandhi, Man of God” av prof. Ranade)

Arun Gandhi, sonson till Mohandas K. Gandhi,
grundare av The M.K. Gandhi Institute for Nonviolence, Memphis TN, USA.

(Översättning: Jan Viklund)