Så jag frågade soldaten om han valt namnet av någon särskild orsak.


“Inte direkt”, svarade han vänligt. “Jag fick fatt i en ordbok. Började från början och fortsatte tills jag hittade ett ord som jag gillade.”


“Stämmer det in på vad du känner just nu?”


“Har inte tänkt som mycket på det. Gillade bara namnet.”


Den som döpt den första stridsvagnen vi mötte när vi återvände till Bagdad den 18 april hade däremot helt klart en attityd, tveklöst uttryckt på sin kanon: “Fientlig”.


“Okej, där har vi en attityd”, tänkte jag, “men är det också fråga om en avsikt?”


Det där med avsikten blev snart aktuellt igen, när vi något senare passerade en kärra vars inskription ställde den oroliga frågan “Var är fnasken?” Utan möjlighet att träffa upphovsmannen, anar jag nog en tonårsfantasi bakom – men knappast med någon större avsikt.


Budskapet är tillräckligt dåligt ändå, och inte särskilt lugnande för alla kvinnor i Bagdad som inte törs gå ut på grund av rån och plundringarna på gatorna. “Om soldaterna inte skyddar dem, vem ska då göra det?”, kommenterade brodern till en kvinnlig student nyligen. “Min syster vågar inte längre lämna hemmet om inte jag följer med.”


Vi såg också en skymt av kanonröret på en annan stridsvagn när den dundrade fram längs en av smågatorna. Den gick i täten och försvarade en av alla dessa ändlösa konvojer som man möter dygnet runt; truckar lastade med tungt beväpnad militär, tankbilar och allehanda utrustningsfordon.


Stridvagnen bar det stolta namnet “Agamemnon”. Att stoppa konvojen och fråga var inte möjligt, jag kunde bara undra.


Vem föreställer sig upphovsmannen att Agamemnon var? Den goda eller den dåliga killen? Hur är hans syn på Agamemnons krig – och detta, det allra senaste av “befrielse-krigens” krig? Har han uppfattat den skriande undertexten i berättelsen om Agamemnon, om våldets och krigets förgänglighet?


Om han valt namnet med ett stänk av ironi, vore jag lättad. Men det lär jag aldrig få veta. Risken är att han betraktar Agamemnon på samma sätt som många superpatrioter dyrkar hjälten från kriget 1812, Stephan Decatur, vars ord löd: “Vårt land! I hennes förbindelse med främmande nationer må hon alltid ha rätt!” Med den sortens ideologiska förtext i amerikansk historia blir logiken tydlig tvåhundra år senare; “Om ni inte är med oss, är ni mot oss.”


Utfallet av en sån argumentation har blivit – utan någon rangordning – 1) det akuta behovet av “frihets-chips” på snabbköken runtom i Amerika, och 2) en alltmer frustrerad irakisk befolkning, lurade av propagandan som byggdes upp under invasionen. Den lovade mycket om en snabb normalisering av samhället, löften som de flesta irakier tagit som bindande. Men ockupanterna har hittills bara bevisat sin professionalitet i krigföring, snarare än en vilja till att lösa de problem kriget har orsakat.


Ett tydligt drag är förkärleken till ursäkter och undanflykter när det gäller att reparera de allvarliga skadorna av Iraks vitala institutioner – såväl som dess nationella psyke – istället för att erbjuda de medel, praktiska och ekonomiska, som Iraks folk behöver för att kunna bli självständiga.


I exakta termer är de “medel” som saknas:


1) Säkerheten: plundringarna fortsätter; och ett nytt problem växer för varje dag – odetonerad ammunition ligger utspridd i alla delar av staden. Antal skadade, lemlästade och döda stiger så länge militären ännu inte stängt av eller ens markerat områden som farliga.


2) Elektriciteten: stora delar av Bagdad är fortfarande utan ström. Som resultat finns heller inte rinnande vatten.


3) Vattenreningen, sophämtningen och avloppssystemet är fortfarande inte i bruk. Som resultat fylls de redan underbemannade, överfulla och läkemedels-saknade sjukhusen med barn drabbade av dysenteri och diarrè.


4) Utbildningen: Flera skolor har ockuperats av militären som förvandlat dem till förläggningar. Föräldrar och lärare hindras att få skolväsendet att fungera igen.


5) Hälsan och näringen hotas så länge sjukhusen plundras på mediciner och utrustning, medan livsmedelstillgången fortfarande inte når stadens mest fattiga.


6) Löne-arbete för Iraks alla välutbildade arbetare, särskilt vid viktiga regeringsinstitutioner. De jobb som finns går nu istället direkt till f.d. medlemmar i Baathpartiet.


När man försöker komma till botten med de här frågorna visar ockupanterna förmågan att lämna över ansvaret till andra. Sent i april kom möten till stånd mellan underordnade officerare och företrädare för de NGO:s, ickestatliga organisationerna i Irak. Militärernas mest tydliga budskap under dessa möten var, att det är NGO:s ansvar att lösa den pågående krisen, inte ockupanternas.


“Det är generalerna som skapar policyn. Vi gör bara vår plikt”, löd refrängen från officerare, rädda om karriären. Med andra ord: Make war, not love.


Trots dessa nedslående reaktioner träffar jag allt oftare på en annan mer hoppfull sida i mina kontakter med militären. Ett sånt förtroende kom från en underofficer. “Hör på”, sa mannen lågt medan han såg sig över axeln, “om vi inte kan uträtta mer än så här, och det snarast, kommer smekmånaden för oss att få ett kvickt slut. Och när den är över”, fortsatte han och blandade metaforerna, “kommer den att skjutas iväg som en raket!”


En annan sorts konversation var den med en soldat från en stridsvagn vid namn “California Dreaming”.


“Vi hade ett jobb att utföra”, sa han, “men det var inte mycket jag gillade.”


“Hur menar du?”


“Tja, det är oftast fel människor som dör. Jag minns morgonen när vi nådde Bagdad och riggat upp en postering. En irakisk familj kom emot oss. Kanske fattade dom inte att dom måste stanna. Men våra order var att skjuta alla som inte stannade. Och dom fortsatte.


Trots våra försök att få dom att stanna, fortsatte dom. Så jag gav order om eldgivning, och en obeväpnad familj – en kvinna och hennes barn – dödades. Alla dog. Samma sak hände i Umm Qasr. Jag vill inte behöva leva med sånt här.”


“Så vad tänker du nu?”


“En sak vet jag. När jag kommer hem lämnar jag det militära. Aldrig att jag låter mig värvas igen.”


“Så vad ska du göra istället?”


“Jag tänker bli en fredens man nu.”


“Hur då?”


“Jag ska söka jobb i FBI.”

Ramzi Kysiaarabisk-amerikansk författare, ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW). På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning: Jan Viklund