because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


Dagbok från Bagdad: MINNEN FRÅN SLAGET OM BAGDAD (IPT)
15 april 2003, 02:23  |   ARTIKLAR  

Irakiska folkets gästfrihet var överväldigande. Även när folk förstod att vi kom från USA mötte de oss med påfallande tillgivenhet. När man fick veta att vi var motståndare till kriget, uppstod ofta spontana uttryck på uppskattning. Om “sparvhökarna” i administrationen därhemma haft rätt om en överväldigande irakisk längtan att bli befriade med våld av Amerika – ja, i så fall borde de flesta irakier vi mött suttit knäpptysta.


Irakier kände lättnad när Saddams regim kollapsade. Rädslan och vreden mot Saddam var påtaglig. Också de med blandade känslor måste ha känt någon sorts tillfredsställelse.


Men vi ska inte överskatta glädjen. BBC rapporterade om tusentals jublande människor på gatorna, inte tiotusentals. Och sanningen är att när militären intog Bagdad förde man med sig en stor grupp shiiter – som är lidelsefullt anti-Saddam – för att bejubla den direktsända raseringen av statyn, mitt framför internationella mediecentret på Palestine Hotel. Tidigare under dagen skrattade de irakiska familjerna i lobbyn på vårt hotell, när de såg tv-bilder av hur folk bankade med skorna på porträtt av Saddam. Men under höjdpunkten, den välregisserade mediehändelsen tvärs över gatan, satt de helt tysta.


En rejäl portion av de positiva reaktionerna kan tillskrivas lättnaden över att bombningarna äntligen upphörde. Under tre långa veckor skakade bomber och missiler marken i Bagdad med omnejd oupphörligt. Det var som att uppleva 20 eller 30 jordbävningar i San Fransisco dag efter dag.


Följderna går knappt att beskriva. IPT:s rapport “Civila offer och skador på infrastrukturen under de USA-ledda attackerna mot Bagdad, 20 mars – 1 april” går att läsa på nätet. När amerikanska trupper gick in i Bagdad ökade förlusterna. Kroppsdelar som slets sönder av eldgivningen från maskingevär. Brända kroppar liggande vid vägkanten. Stridsvagnar som försökte träffa krypskyttar någon kilometer längre bort, där skotten kunde träffa vem som helst. Soldater som istället för att skjuta sönder däcken på annalkande bilar, öppnade eld och dödade alla passagerarna inuti.


Och som väntat, efter invasionen kom plundringsvågen. Inte nog med att de invaderande trupperna förblev passiva. Inte nog med att ingen polisstyrka upprättades. Nej, de bokstavligen uppmuntrade till upploppen. Först sköt stridsvagnarna sönder banker och byggnader. Sedan inbjöds plundrarna. Och vid högkvarteren försökte de legitimera det hela genom att säga, att offren varit folk som “dragit nytta av den gamla regimen.”


Ingen lär någonsin få veta exakt hur många irakier som dött, eftersom USA tillåtit brännandet av regeringens huvudregister, inklusive viktiga statistiska data.


En soldat berättade för mig att han inte kunnat sova på flera nätter, i vetskap om att han dödat oskyldiga civila under ett ögonblicks felaktigt beslut. En annan sa att han aldrig avlossat sitt gevär och påstått att det krånglade, när de andra frågat. De psykiska skador som de här pojkarna ådragit sig kommer de att få leva med resten av livet.


Invasionens smekmånad blir kort. Mycket kort. Andra känslor kommer snart upp till ytan. En av mina irakiska vänner sa bland annat, “Jag är glad att Saddam är borta, men önskar det hade varit vi själva som drivit bort honom.” En annan kommenterade, “Jag tror USA kommer att försäkra sig om Iraks resurser och placera någon annan galenpanna som ledare.”


När vi lämnade Bagdad igår, 13 april, var allt vi såg längs hela vägen ut ur staden utbrända bilar, plundrade butiker, sopor, spillror, övergivna stridsvagnar, och krossade hus. Flera gånger var föraren tvungen att ändra färdvägen, då gatorna var blockerade med vrakdelar av olika slag.


Vid den jordanska gränsen berättade en reporter från AP att han rånats under pistolhot strax utanför Bagdad. Återigen kände jag mig lyckligt lottad. Det irakiska folket har inte haft samma tur.

Wade Hudson, 58, socialarbetare, Boulder Creek, Californien, har ingått i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW). På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning: Jan Viklund

Wade Hudsons hemsida:
http://inlet.org/wade






ÄLDRE ARTIKLAR...»