av Kathy Kelly,
Iraq Peace Team


Bagdad, 1 april 2003

Käre President Bush,

Jag befinner mig verkligen i otakt med utveckligen just nu. Internet är bortkopplat, telefonen fungerar inte – bara ett enstaka mail som kan skickas genom en hjälpsam journalists försorg. Men jag vill helt enkelt berätta för er att under de senaste två veckornas ständiga bombningar, har jag fortfarande inte sett några tecken på befrielse eller av irakier, ivrigt förväntande sig ert befriande trollspö. Vad vi däremot hör, varje gång en bomb exploderar i närheten, är en vemodig bönesång från mikrofonen vid den lokala moskèn: “Alah alahu akbar.” Gud är den störste. “La il al allaha.” Det finns ingen Gud utom Allah.

Bombningarna har varit mycket hårda de senaste två nätterna, med explosioner som får golven, fönstren och väggarna att skaka. Bombningen fortsätter under dagtid. Här på vårt hotell finns två små flickor som jag kommit att älska, Zainab (1,5 år) och Miladh (3 år). De sover i “skyddsrummet” (hotellets källare) med sin mamma, Umm Zaineb, medan pappa Abu Zaineb arbetar som nattportier i receptionen. De skrattar och leker och sjunger, och kramas och kelar när jag kryper ner i sängen de delar.


Men bägge flickorna gnisslar tänderna nu. Miladh, ett ömtåligt barn, låtsas ofta att ett flygplan dyker mot henne, och då sträcker hon på ryggen och kastar sig baklänges, som att hon är död. Det är väldigt svårt att avstyra henne från denna rutin.


I natt hörde vi ett plan dåna över oss och bomberna började falla. Efter tre öronbedövande explosioner bröts plötsligt strömmen. Vi skyndade oss att leta rätt på en ficklampa åt Umm Zaineb så hon kunde lotsa sina nyvakna flickor, som fått sin sömn förstörd, nerför trappan. När vi kommit ner i källaren ville Miladh leka med lampan. Jag trodde först hon ville göra skuggspel, men Miladh (vars skönhet skulle få er att smälta), ville istället “träffa” mamma, sin syster och mig med ljusstrålen och låtsas att skjuta. “Du förstår”, förklarar hennes mamma, “allt hon vill göra nuförtiden är att leka krig.”


President Bush, jag lovar er – lilla Miladh ville aldrig leka krig innan krigets rena terror blev en del av hennes dagliga liv.


Kan ni vänligen anstränga er att försöka föreställa er, långt borta i USA, vad vi hör, ser och upplever här, på Al-Fanar Hotell i Bagdad?


Och skulle ni vilja vara vänlig att införliva oss i era böner? Be för att Miladh och Zainab inte blir stympade, sårade, krossade eller dödade. Och om ni ber Fader Vår och yttrar orden “och befria oss från ondo” – be då att Iraks barn befrias från de onda mördandet begånget av amerikanska vapen, dag som natt, här i Bagdad.


Mycket högaktningsfullt,
Kathy Kelly, Bagdad

Kathy Kelly, 50, Chicago, grundare av Voices in the Wilderness 1996. Kelly hade dessförinnan deltagit i the Gulf Peace Camp 1990. Kelly har tre gånger nominerats till Nobels Fredspris. 2002 inleddes Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning: Jan Viklund