Varje explosion är häpnadsväckande i sin magnitud. Men helheten är så overklig, surrealistisk. Kanske borde jag vara mer rädd. Men jag accepterade farorna innan jag reste och påverkas mer av kontakten med folk i vår lokala närhet där vi bor. Ibland är skolorna stängda, precis som affärerna, men mestadels försöker livet fortsätta som vanligt så mycket det går. Jag påminns om det gamla zen-buddhistiska ordspråket, om att när du inte vet vad du ska göra härnäst, bara “hugg ved och bär vatten”. Antar att jag på något sätt erfar “muslimsk zen”.


Den mest märkliga aspekten av detta är, att när vi i teamet vandrar runt i kvarteren, i grupper på två till tio personer, och amerikanska bomber detonerar i fjärran, med amerikanska trupper som avancerar mot staden, blir vi bemötta med hjärtevärmande vänskap och gästfrihet.


Tidigare i kväll, vid skymningen, kom en flicka i nioårsåldern fram till en av oss i gruppen som hon tidigare mött. Hon hälsade och de började samtala. Varje gång en bomb exploderade i bakgrunden noterade hon det ett ögonblick, bara registrerade händelsen, men hennes lätta uttryck och kroppspråk ändrades inte. Du kan kalla det förträngning. Men att bete sig på annat sätt vore att tillåta andens nederlag inför omständigheterna.


VEM ÄR MEST MODIG? Denna flicka, eller våra soldater, bara några mil från Bagdads utkanter? Men jag borde egentligen inte göra jämförelsen. Eftersom bägge är brickor i det politiska spelet där makt är lika med rätt. Jag levde som civil i “fjärran östern”, mestadels i Vietnam åren 1966-1970. Ärligt talat, Amerika hade inte den blekaste aning om varför vi var där eller vad vi gjorde. Nu är vi i Mellanöstern, varifrån så mycket av vår egen judèiska-kristna kultur härstammar. Vi har ännu mindre rätt att vara här den här gången, i färd med att invadera en suverän nation. Och där ingen befolkningsgrupp uttryckligen begärt vår “hjälp”. Och vi har inte heller här den blekaste aning om vilka krafter vi utmanar.


Jag ber att den erfarenhet världen lär sig av denna konflikt blir början till slutet för utrikespolitik byggd på ekonomisk och militär råstyrka. Och början på en världsordning byggd på moralisk styrka, totalt avskaffande av massförstörelsevapen och en fred byggd på ickevåldsbaserad konflikthantering – på alla nivåer. Från familjers gräl till konflikter mellan nationer, liknande den härva som vårt lands regering nu snärjt oss in i.

Martin Edwards, 60, Healdsburg, Californien, ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning & bearbetning: Jan Viklund

Prenumerera på Martin Edwards nyhetsbrev:
LAMPTIP-subscribe@yahoogroups.com »