Det blev värre när jag skulle säga adjo till de unga soldatpojkarna på gatan utanför, som bjudit på te, skämtat och berättat historier med mim och gester. “Ma’assalama,” sa jag och tillade reflexmässigt, “Lycka till”. Och sedan kunde jag inte uthärda tanken på hur de skulle bli tvungna att ställas inför dessa övermäktiga stridsvagnar och ammunition som går rätt igenom armerad betong, med inget annat än ett gammalt gevär och en hjälm som skydd.


Sedan när väl allt bagage stuvats in i bilarna uppstod en förvirring och konvojen avreste utan mig. Och att lämna Bagdad var det sista i världen jag ville göra. Men vid det laget hade mitt försvar sjunkit till nollpunkten och sorgens krater inuti mig fyllts till bredden. Den flödade över av tårarna från Akaels mamma för sin pojke, vridande sig i smärta med metallskrot i sitt huvud, eller Nahdas make för sin nyblivna fru, krossad i spillrorna av deras hem. All den otroliga, outhärdliga sorg som vilar över denna plats.


Att jag missade konvojen gav mig åtminstone tillfälle att ta bättre farväl av Zaid. Han ser trött ut – har inte kunnat sova ordentligt, inget arbete, inga pengar. Men i dag finns det ingen möjlighet att gå till sjukhuset och ta reda på mer om de vi mötte igår. Akaels mamma återkommer gång på gång i mina tankar. Måtte hans huvud klara sig!


Bombningarna ligger som ett ständigt bakgrundsljud idag, en rytm i stereo utan synbar källa. Barnen på Fanar hotell spelade “Risk” häromdagen, ett brädspel där man ska invadera varandras länder och ta över världen, med små plastbitar. Krig är i sanning något djupt underligt.


Det kommer antagligen att dröja innan mina vänner i Irak kan läsa det här, men när den dagen kommer, här är vad jag vill säga:
Jag är så oändligt glad att ha lärt känna er och fått leva tillsammans med er. Tack för er generösa vänskap, för alla glas te, “numi basra”, kaffe, arghilas, sånger, pratstunder och skvaller, vandringar runt staden, kvällar vid floden, turer i berg-och-dalbanan, delade hemligheter och förtroenden. Allt.


Jag ber och hoppas att ni klarar er genom detta krig. Jag ber och hoppas ni vinner er frihet, från USA:s och den irakiska regeringens tyranni. Ert mod, er värdighet, vänlighet och humor inspirerar mig.


Ma’assalama.

Jo Wilding, Bristol, UK, ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning & redigering: Jan Viklund

Jo Wildings egen hemsida:
Wildfire »