av Shane Claiborne,
Iraq Peace Team


Bagdad, 25 mars 2003


Under dessa dagar har en särskild vänskap vuxit fram mellan mig och en av “skoputsarpojkarna”, en hemlös grabb på ungefär 10 år som heter Mussef. Första dagen vi möttes tiggde han mig på pengar. När jag tjurigt sa “nej” till hans ihärdiga försök vände han sig bort och muttrade “son-of-bitch-mother-fucker”. Chockad vände jag tvärt på huvudet och han sprang iväg. Inte det bästa av första intryck.


Men dag för dag har vi lärt känna varandra. Vi tar promenader, slår kullerbyttor, och ropar åt flygplanen: SALAAM! FREED!

Varje dag kommer han rusande, hoppar rätt i famnen och ger mig en kindpuss. Och jag har de mest glänsade skorna i hela Bagdad.


En dag följde Mussef med oss i centrum av staden, när vi bar foton av irakiska barn och familjer som lider av kriget och sanktionerna. Medan pressen och journalisterna tog bilder där vi stod i ett av Bagdads mest trafikerade kvarter, började Mussef förstå vidden av vad som händer. Hans ansikte bleknade. Ingenting jag gjorde kunde få honom att le igen. När de övriga i gruppen återvänt hem, och kamerorna försvunnit, satt vi ensamma kvar. Han imiterade med handen de fallande bomberna och gjorde ljudet av explosionerna, medan tårarna börja trilla. Så plötsligt lade han sig tätt mot min hals och grät. Han kropp skakade mellan varje andetag. Jag började också gråta. Samtidigt med en lättnad över att reportrarna och kamerorna lämnat oss. Vi grät som vänner, som bröder, inte som fredsaktivist och offer.


Efteråt bjöd jag honom på middag, i bankett-stil (extra generös med dricks så min gäst blev väl mottagen). Var femte minut såg vi varann i ögonen, han frågade: “Är du okej?” varpå jag nickade och frågade: “Är du okej?”. Och han nickade tillbaka. Ärligt talat tror jag vi bägge var livrädda men ville försäkra oss om att den andre inte började gråta igen.


HOPPETS RÖSTER

I närheten av Iraq Peace Teams läger ligger Libanons ambassad, där flera av ambassadens familjer bor. Ambassadören bjöd oss in på te en dag, och vi berättade om oppositionen hemma i USA mot kriget. De flesta av mina vänner sitter i fängelse för sina protester, förklarade jag och citerade: “I en tid av orättvisa, är fängelset den rätta platsen för en rättvis människa.” Vi skrattade. Jag är stolt över rösterna mot kriget över hela världen. Hemma i Philadelphia har 107 arresterats. Över 500 i San Francisco och närmare 1000 i Chicago. Vår kära minsting, 3-åriga Alexa, höll en skylt vid demonstrationerna med texten: “Knattingar för Fred”. Ni är så underbara, ni fyller oss med hopp.


SKAPELSEN ÄR I KRIG

Strax efter att den allra första vågen av stridsflyg lämnade Bagdads gryning i torsdags, kunde jag se en flock gäss i V-formation sträcka ut över himlen. En påminnelse om att Skapelsen befinner sig i krig. Efter att de första bomberna fällts hörde jag det desperata ylandet av hundar i gränden utanför. Medan jag skriver hör jag dånet från bomberna som skakar marken. Lukten av rök tränger in. Denna underbart vackra stad vi lärt känna har nu blivit mörkgrå. Solen har försvunnit. Men fågelsången och hundarnas skall fortsätter. Själv kurar jag ihop mig som när jag var barn och räknar som under en åskstorm: “etttusenett, etttusentvå...” för att bestämma avståndet. Nu hinner jag inte ens till “etttuse..” Bevara oss. Bevara Iraks barn.


SJUKHUSEN FYLLS

Vi har besökt fyra sjukhus i Bagdad dagligen. I förra veckan var sjukhusen tvungna att utrymma rummen för att bereda plats för kommande krigsoffer. Många patienter skickades hem, och många av dem kommer att dö. Som en av läkarna förklarade, “efter tolv års sanktioner har vi helt enkelt inga smärtstillade mediciner, eller för att bota cancer. Men eftersom många är oroliga för att också sjukhusen kommer att bombas vill de hellre dö hemma med sina familjer.”


På några dagar har nu rummen och sängarna fyllts. Ett av sjukhusen fick in 108 akutfall på tre timmar. Läkarna har inte sovit på två dagar. Jag önskar världen får se dessa ansikten. En mamma vid sidan av sin dotter, med kroppen fullständigt uppskuren och svullen av bomberna. Dottern skriker: “Varför dödar dom oss? Vad har vi gjort?” Mamman som snyftande viskar i mitt öra att hon inte förmår tala om att hennes syster dog vid anfallet. En pappa som håller upp röntgenbilden av hans son, där metalldelarna tydlig kan urskiljas i kroppen. “Jag vill att världen ska se min son”, säger han. “Jag vill att Amerika ska se hans ansikte. Vilket brott har han gjort? Vi har inte attackerat USA, varför attackerar de våra barn?”


Och jag kommer aldrig att glömma desperationen hos en annan pappa som såg mig in i ögonen och vädjade: “Är detta befrielse? Är detta demokrati? Vi är bröder och systrar med det amerikanska folket. Tala om för dem att detta är invasion, inte demokrati. Säg dem att om detta är befrielsen vill vi inte ha den.”


Jag önskar alla kunde se ansiktet på förståndaren till barnsjukhuset, när han visade oss de hundratals dödsattester han utfärdar varje månad. Över barn som aldrig hade behövt dö.


Han konstaterar: “Våld är något för dem som slutat använda sin fantasi.”

Shane Claiborne ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.


Översättning: Jan Viklund

SE FOTON FRÅN AL KINDI SJUKHUS! »