av Kathy Kelly,
Iraq Peace Team


Bagdad, 19 mars 2003

BAGDAD – Troligtvis är jag mer förberedd än de flesta i vår grupp på det annalkande vrålet från flygplanen, de tunga smällarna som slår mot trumhinnorna, dånet av exploderande massivt artilleri. Jämfört med en irakier i min egen ålder har jag bara smakat en liten portion av kriget. Men det är inte någon ny erfarenhet. Jag tillbringade nätter under bombningarna av Irak under Gulfkriget 1991, i Sarajevo 1992, vid julbombningarna i Irak 1998 och förra våren i Jenins flyktingläger på Västbanken.


Jag är fast övertygad att krig aldrig är svaret.

Men inför barnen står vi svarslösa. Inget kan förbereda oss på vad vi ska säga till de barn som kommer att lida dagar och nätter framöver. Vad säger du till ett barn som är traumatiserat, eller sårat, eller föräldralöst, eller döende? Kanske bara de ord vi mumlat om och om igen på sängkanten till de döende barnen på Iraks sjukhus. Jag är ledsen. Åh, jag är så oändligt ledsen.


Ett av mina käraste barndomsminnen är hur jag höll min nyfödde bror Jerry i famnen och lät honom se en underskön solnedgång. Hur jag ville att han skulle få uppleva den mäktiga känsla jag kände. Som barn var jag mycket from, fylldes av mäktig förundran när mina föräldrar tände ljus i vår närbelägna kyrka. Nu lägger världens största dödsmaskin beslag på denna mäktighetskänsla; som en sjuk rökridå för att utöva terror.


I förberedelserna inför “Operation Chock och Fruktan” som vi har att vänta, tar jag till mig David Dellingers beskrivningar på resa i Nordvietnam, när USA besköt byar, stympade civila och brände jorden. Min käre vän Karl säger att Dellinger nog var en av de finaste människor som funnits. Jag instämmer. Dellinger avskydde att se helt normala människor drabbas av sjukdomen att finna njutning i att skada eller döda andra. Det var inte bara lidandet hos offren som upprörde honom, utan också sjukdomen hos segrarna. Vi måste arbeta hårt för att hitta botemedlet för den sjukdomen.


Det vilar en sådan sorglig och tragisk ironi över att vi inför krigsutbrottet kan ana hur dagarna är räknade för en grym och omänsklig sanktionspolitik. “Vi var tvungna att svälta ut er, så vi kunde sluta bomba er. Nu bombar vi er, så vi kan sluta svälta ut er.” Var finns logiken i nästan 13 år av en sådan bottenlöst misslyckad policy?


Anpassade reportageteam i sällskap med amerikanska trupper kommer utan tvivel att visa scener av irakier som firar befrielsen från en brutal förtryckande regim, eller av fruktansvärda vapenlager upptäckta av de framryckande soldaterna. De år av mördande lidande som föregick “operationen” och som fortsätter i dess spår kommer knappast att uppta segrarnas sinnen, vars sjukdom förblir odiagnostiserad i sin antiseptiska tankesmedja.


Men terrängen, globalt, för att bota krigsherrarna, har vuxit markant under denna dramatiska och kritiska tid.


“Ring the bell that still can ring
Forget your perfect offering”,
nynnar Leonard Cohen i sin sång Anthem.
“There is a crack in everything.
That’s how the light gets in.


That’s how the light gets in.“

Kathy Kelly grundare av Voices in the Wilderness (VitW), stannar kvar i Bagdad tillsammans med 24 medlemmar.
Iraq Peace Team – (IPT) är ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning: Jan Viklund