Det vilade något så mänskligt och generöst i detta speciella möte, på en dammig gata i Bagdad, alltmedan hela världens anspänning väger tungt över oss. På varsin sida av gatan arbetade människor – medlemmar i Förenta Nationerna – för att stoppa krigets gissel. Vi hjälpte deras moral, de i sin tur hjälpte vår. Även Hans Blix bidrog i kampen. Vid sin presskonferens häromdagen fick han frågan om det fanns något stöd för vapeninspektionerna i Bagdad. Som svar beskev han våra demonstrationer – vid flygplatsen och FN-högkvarteret. De bär banderoller med texten ‘Inspektioner Ja, Invasion Nej,’ sa Blix. Vilket är precis vad vi också eftersträvar.


Men vi är många inom IPT som börjar undra om alla demonstrationer och vädjan om fred gör någon nytta. “Bush kommer att få sitt krig”. Och det kan ske snart. Elisabeth och jag planerar återresa om en vecka. Men blotta tanken på att lämna Irak, såväl som att stanna kvar fyller oss med förfäran. Hur ska vi orka rädda vårt eget skinn medan det irakiska folket, och våra egna medlemmar i IPT blir kvar att möta faran?


Åtminstone 18 medlemmar i vårt team tänker stanna. Jag har frågat dem varför. Deras svar antyder att de drivs av en kraft, betydligt mäktigare än våldet och rädslan. Här följer några exempel.


Lisa, 32, från Rwanda, nu bosatt i Toronto, säger: “Mitt folk i flyktinglägren i Rwanda – vi måste återvända och återta vad som en gång var vårt. Och vad är nu det? Det är frågan. Här, i Bagdad, har jag hittat svaret. Det är den kraft jag besitter. Kraften jag har, att säga: detta accepterar jag inte. Det är som när människor säger: landminor är oacceptabla. Hur kan man vägra acceptera något som redan finns? Men du kan. Det är den kraften jag funnit här. Jag accepterar inte detta krig. Du måste ta ställning, inta din position. På det ena eller andra sättet.”


Mike, en Vietnam-veteran, säger något liknande: “Vet du, de flesta saker här i livet ställs färdig-definierade åt oss. Vi passar in i någon annans färdiga definition. Skälet för mig att stanna, är något jag kan bestämma själv. Om jag säger att jag bestämt mig för fred, så är det så. Ingen kan hävda något annat. Jag är här för att placera mitt liv, där min sanning finns.”


Eller Cathy, 50-årig katolsk biståndsarbetare: “Jag vill inte befinna mig i det land som fäller bomberna. Och om jag är här, och dödas av dessa bomber… vilken skillnad gör det, om det är jag eller irakierna?”


Eller Cynthia, 73-årig bibliotekarie från New York: “Jag stannar för det här är platsen för mig. Vet du, vi är faktiskt en enda familj på denna jord, bortsett allt annat. Den irakiska delen av min familj är i stor fara nu. Jag måste var hos dem. Om du frågade vilken människa som helst i världen vad de skulle göra om deras familj svävade i livsfara, skulle svaret självklart bli att de ville vara hos dem. Det är allt jag gör. Så enkelt är det. Ditt samvete säger åt dig att handla. Och jag har redan haft många fina år i livet. Varje ytterligare dag är en bonus för mig.”

Elias Amidon ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW) På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare.

Översättning: Jan Viklund