De irakier som haft råd har redan lämnat Bagdad. FN-tjänstemän tar ut sina semestrar och biståndsorganisationer skickas hem. Affärsmännen flyttar med sina familjer. Journalister förhör sig om hur säker hotellets konstruktion är. Folk säljer sina bilar, sina ägodelar, allt de har för att om möjligt kunna lämna staden.


Men den stora majoriteten har ingenstans att ta vägen. Fem miljoner män, kvinnor och barn måste stanna kvar och möta bombregn, avsaknad av el, vatten, livsmedel och mediciner. Skolor och sjukhus stängs, likaså affärer och företag. Ingen vet när och var det utbrända uranet kommer att användas, eller andra kemiska, biologiska och nukleära vapen. Ryktet talar om utegångsförbud.


Hassan är arbetslös elektriker. Han berättar för mig att familjen försökt hamstra en del livsmedel, men oroar sig för plundrare om kriget blir långvarigt. Han är mycket mild och tystlåten. Jag vill inte prata om kriget i barnens närhet, säger han, men de får ändå höra så mycket i skolan och bland kompisarna. Igår frågade Alla (deras 9-årige son) om pappa och mamma tänker dö. Det är de mest rädda för. Inte om de själva ska dö. Men för att mamma och pappa ska dö.


Varför? Varför? Det är den frågan varje människa ställer till mig. îVarför förstöra så mycket för lite olja? Förstår ni vilken katastrof det blir? Inget kommer att blir bra mellan araber och amerikaner, inte på hundra år.î Allt jag kan göra är att bevittna smärtan. Jag har inga svar.


Varje dag på hotellet, i små grupper, diskuterar vi nedräkningen. Hur många dagar innan invasionen? När ska vi resa? Hur klarar sig de som stannar kvar? Vad kan vi göra för att bromsa den annalkande katastrofen? Kommer nånting att kunna stoppa det? Säkerhetsrådet? Tyskland? Frankrike? Den amerikanska opinionen? Saudiarabien? De flesta av oss har givit upp hoppet om en räddning i sista minuten. Bush kommer att få sitt krig. Och vi kommer att bli kvar i solidaritet med det irakiska folket så länge var och en av oss klarar av.


Khaled, vår studerande vän från Jemen, betraktar mig och konstaterar: îDu har ångest-sjukan.î Han har sett den överallt. Du borde lämna Irak, säger han. Det är sant att jag har lite feber, ingen aptit och sover mycket. Jag känner förtvivlan växa. Idag fick jag en liten lapp instucken under dörren. Den hade 14 frågor. Den första var: îI händelse av din död, godkänner du att din kropp inte skickas tillbaka till hemlandet utan tas om hand på mest fördelaktiga sätt?î Ställd inför sådana beslut, vem får inte îångest-sjukanî?


Elias och jag har satt ett datum för eventuell avresa, men det är naturligtvis osäkert. Och blotta möjligheten, ökar min förtvivlan för alla vi lämnar kvar. Att stanna tillsammans under kriget kanske är lättare för själen. Men inte för kroppen – enligt en del är chansen till överlevnad 30 procent för oss fredsaktivister. Än är jag inte redo att säga farväl till mitt liv, eller besvara den andra frågan: îHar du skrivit ett brev som kan sändas till dina anhöriga i händelse av din död?î


Och medan jag grubblar kring hur döden ska undvikas, pågår livet för fullt runt omkring mig. Skoputsargrabben leker fortfarande framför hotellet, hoppas på växelpengar. Amal, min vän konstnärinnan, öppnar butiken varje morgon, bjuder på te, gråter en skvätt och visar mig de nya tygerna från Kurdistan. Kamel, imamens biträde från den närliggande moskèn går till arbetet varje dag, lång och värdig, serverar kaffe och lär oss tålmodigt ännu några nya arabiska fraser. I går kväll drog sju bröllopsparader genom vår gata – sju! Komplett med hög musik och färgsprakande banderoller.


Tvärs över gatan har Palestine Hotel börjat tejpa sina stora glasfönster, i hopp om att de inte ska krossas vid bombvågorna. Och på marken, framför fönstren ansar två män den lilla trädgården med sina gröna växter. Förberedd på döden, vårdande livet.


Sanningen som vilar i den här bilden träffar mig mitt i hjärtat. Ett litet grönt skott skjuter upp mellan ruinstenarna. Det minsta jag är skyldig dessa underbara människor är väl ändå mitt leende och ett gott humör. Vilken rätt har jag att förtvivla, när livet pågår överallt. Jag ber att med nådens hjälp ska îångest-sjukanî ge vika. Inshíallah!

Elisabeth Roberts ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW) På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare.

Översättning: Jan Viklund