Vi satt i Kareemas nya soffa medan barnen drack chai och mumsade baklava, och med en tvilling på vardera sidan lärde jag mig räkna irakiska dinarsedlar: “hamsa eshren” – 25, “mieh” – 100, “meten hamsin” – 250, “alf” – 1000. Där var också Amal, den underbara 12-åriga flickan som Cathy kallar sin “lärare”, eftersom hon lärt Cathy arabiska. Fatima var med, som lotsat oss genom Bagdads gator till huset, och lille Mahmoud som spelade kula på golvet.


Kareemas äldre pojkar hade givit sig av – till den obligatoriska militärtjänsten. Cathy hade hunnit träffa dem senaste gången hon besökte hemmet. De packade för avfärd och pumpade henne om information: “När händer det? Vilken dag?” Men denna kväll pratade ingen av oss om framtiden. Barnen ritade härliga teckningar av mig. Vi kom just från en aktion utanför FN-byggnaden i Bagdad och bar fortfarande tröjorna med texten “War is Not the Answer”. Tvillingarna frågade vad det stod. “La Harb!” sa jag. “Inget Krig!” Flickorna såg konfunderade ut, texten verkade ju längre. Men jag hade ingen aning om vad “..är inte svaret” heter på arabiska.


Hebe började rita bilder av oss alla tre, med “War is Not the Answer” i ballonger över våra huvuden. Jag plockade fram vykorten från vår fredrörelse i Port Townsend, många med fredshälsningar på baksidan. De skickades runt i rummet, Kareema ställde ett vid familje-altaret och jag gjorde mitt bästa att försöka översätta hälsningarna.


“Medinati”, min stad, mitt hem, förklarade jag. De frågade om min familj, systrar och bröder, farbröder och kusiner..? Att jag inte hade några släktingar i Port Townsend! Det hade de svårt att tro.


Men vi tappade den tråden när saudisk musik i nästa stund hördes från tv:n i rummet intill. Tvillingarna drog i mig, ville ha mig till att dansa. “Dansa arabiskt!” ropade alla. Så jag tog en chansning… och pustade sedan ut i soffan, illröd i ansiktet, för att kika på barnens teckningar. Hårresande! Jag påminde om en korsning mellan Pippi Långstrump och Frankensteins brud innan Hebe och Duah var färdiga.


“Jamil!” kuttrade de. Jättevackert!


“La Jamil! La!” skrattade jag. Amal och Fatima kom lyckligtvis till min räddning, och snart – alltför snart – måste vi ge oss av.


Alla irakiska familjer jag mött erbjuder en gästfrihet bortom varje föreställning vi har av det ordet i USA. Men Kareema och hennes familj är de mest kärleksfulla människor jag någonsin träffat. Om bara fyra dagar lämnar jag Irak, för återresa till Jordan och vidare tillbaka till USA. Det är fruktansvärt svårt att lämna dessa människor, när du vet vilken framtid som väntar dem.


När jag tänker på Hebe och Duah, och många andra människor jag mött här, kommer känslan av skuld över mig, att resa härifrån. Men Cathy, som stannar kvar “tills det är fred”, säger: “Några av oss måste resa tillbaka för att berätta… för att få slut på sanktionerna och stoppa detta krig. Mycket arbete måste vi utföra här, i Irak. Men lika mycket återstår hemma i USA.”

Trish Schuh ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW) På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare.

Översättning: Jan Viklund