Jag vaknade (lukten av diesel var verklig) och gick bort till balkongdörrarna. Utanför såg jag flammorna slå upp mot skyn. Som en vulkan mitt i Bagdad, oavbrutet dygnet runt. Det är en av alla dessa oljekällor som Bush vill befria, och vid den här oljeriggen lämnade i förra veckan en grupp amerikanska kvinnor blod, “Blood for Oil”. De utgjorde en delegation från organisationen Code Pink (namnet anspelar på Bushs Code Red Alert). Vi gjorde en gemensam aktion för pressen efter Colin Powells utspel i FN, hängde upp en skylt med texten “Vi har hittat de Rykande Pistolerna!” på några bensinmunstycken. En USA-journalist var ärligt förbryllad, kunde inte förstå själva poängen.


Petroleum-sotet letar sig in i huden, flagar av sig på kläderna och i håret. En dusch är ett tveksamt nöje. Vattnet rinner brunaktigt ur kranen, filtreringen har aldrig blivit helt reparerad efter första Gulfkriget. Sanktioner av reservdelar betyder trasiga ledningar, så tonvis av kloakvatten går ut i Tigris och Eufrat orenat. Fattiga – alltså de flesta irakier – har inte råd med vatten på flaska, som vi priviligerade amerikaner och europèer. När bomberna slagit ut det redan förfallna el-systemet, kommer det att bli svårt att få tag på vatten överhuvudtaget – även den förgiftade sorten.


Planerna på de första dagarnas 7-800 missiler över Bagdad är ofattbart. Detta är ett samhälle som inte gjort några som helst förberedelser för civilbefolkningen. Det finns inga lager. 170 dollar om året per person för mat, det är mindre än halva summan (400 dollar) av vad FN lägger på hundmat, för de hundar som används vid sökandet efter minor i Irak. 12 miljoner av 22 miljoner människor är barn under 16, många spädbarn. (Vilket inte hindrade militären att bomba en barnmatsfabrik 1991, som Colin Powell då påstod var en fabrik för biologiska stridsmedel.)


I förra veckan gick några av oss upp till Tilkrit och den årliga Revolutionära Militära Paraden, för att se de militära förberedelserna. En luggsliten milis av 70-åriga farbröder, 12-åriga pojkar och mammor med barn marscherande vid sidan av haltande en-armade veteraner, för att försvara sig mot världens tyngsta flotta av krigsfartyg, taktiska kärnvapen, klusterbomber, värmesökande missiler och det allra senaste inom militär teknologi. Detta är de högst rankade terroristerna av “Ondskans axelmakter” som Bush varnar och förmanar oss om. Som kommer att förstöra USA och bränna ner våra städer. Jag läste i nyheterna att panikslagna amerikaner nu rusar iväg för att köpa skyddshjälmar. (Skulle ni kunna skicka över några åt oss?)


Det påminner mig om det första Gulfkriget, när USA-trupper konfronterades med de “hårda republikanska elit-förbanden” gömda i kilometerlånga skyttegravar vid den Saudiska gränsen. De visade sig vara fyllda av utslagna gamla män som tiggde om vatten och gråtande pojkar som behövde mat. Order gavs att sätta vägskovlar på stridsvagnarna, varpå man skyfflade över sand och begravde dem levande.


Brigadgeneral William Looney (som lever upp till sitt namn, “looney” = galning, övers. anm.) har en särskild tanke när det gäller Irak: “De inser att vi äger landet. Vi äger luftrummet… vi dikterar hur de lever och agerar. Det är det som är Amerikas storhet just nu. Det är en bra sak, särskilt eftersom det finns en massa olja därute som vi behöver.”


Jag antar detta är vad de hårdföra flaggviftarna därhemma menar med patriotism.

Trish Schuh ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW) På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare.

Översättning: Jan Viklund