Riktlinjerna för terroristhotet från USA mot enskilda människors och nationers trygghet drogs upp in i minsta profetiska detalj i ett dokument som skrevs för mer än två år sedan och som avslöjades helt nyligen. Vad USA behöver för att dominera större delen av mänskligheten och världens resurser var, enligt dokumentet, “någon katastrofal händelse som katalysator, som ett nytt Pearl Harbour”. Attacken den 11 september 2001 tillhandahöll det nya “Pearl Harbour” vilket beskrevs som “tidernas tillfälle”. De extremister som sedan dess utnyttjat den 11 september kommer från Ronald Reagans era när grupper från yttersta högern och tankesmedjor bildades för att hämnas USA:s nederlag i Vietnam.


Under 1990-talet kom en ny dagordning till: att rättfärdiga förnekandet av den “fredsåterbäring” som följde på det kalla kriget. Projektet för det Nya Amerikas Århundrade (Project for the New American Century, PNAC) bildades, liksom Amerikanska Företagsinstitutet, Hudsoninstitutet och andra som sedermera förenat Reagan-administrationens ambitioner med Bush-regimens.


En av George Bush’s “tänkare” är Richard Perle. Jag intervjuade Perle när han var rådgivare till Reagan och när han talade om “det totala kriget” gjorde jag misstaget att avfärda honom som galen. Nyligen använde han samma uttryck när han beskrev USA:s “krig mot terrorismen”:


“Inga olika stadier” sa han. “Detta är det totala kriget. Vi bekämpar flera olika fiender. Det finns en hel massa fiender ute i världen. Allt detta prat om att vi först ska fixa Afghanistan och sedan Irak – det är ett helt felaktigt sätt att se det. Om vi bara låter vår vision av världen få vingar och om vi helt och hållet bejakar denna vision, om vi i stället for att försöka pussla ihop skicklig diplomati helt enkelt går in för det totala kriget… då kommer våra barn att sjunga hyllningssånger om oss i framtiden”.


DE MODERNA MANIFEST-SKRIVARNA FÖR AMERIKANSK TERRORISM

Perle är en av grundarna av PNAC. Andra grundare är Dick Cheney, numera vice-president, Donald Rumsfield, försvarsminister, Paul Wolfowitz, vice försvarsminister, I. Lewis Libby, Cheney’s stabschef, WJ Bennett, Reagans utbildningsminister och Zalmay Khalitzad, Bushs ambassadör i Afghanistan. Dessa män är de moderna manifest-skrivarna för amerikansk terrorism. PNAC:s utkast “Återuppbyggnad av amerikanskt försvar – strategi, styrkor och resurser för ett nytt århundrade” är en planritning för amerikanska syften i alla avseenden utom själva namnet. För två år sedan rekommenderade den en ökning av de militära utgifterna på 48 miljarder dollar, så att “Washington kan utkämpa och vinna ett stort antal samtidiga storkrig”. Detta har faktiskt skett. I dokumentet stod det också att USA borde utveckla “bunker buster”-kärnvapen och göra Stjärnornas krig till en nationell prioritet. Detta håller just nu på att hända. Det stod också att om Bush fick makten så borde Irak bli en måltavla. Och det är det också.


Vad beträffar Iraks påstådda massförstörelsevapen avfärdades de uttryckligen som en lämplig ursäkt, vilket de också är. “Medan den olösta konflikten med Irak ger oss det omedelbara rättfärdigandet är behovet av mäktiga amerikanska styrkor i Gulfområdet mycket viktigare än frågan om Saddam Husseins regim.” Hur har denna storvulna strategi genomförts?


En serie artiklar i Washington Post av Bob Woodward (berömd från Watergate-affären) avslöjar hur den 11 september har manipulerats. Artiklarna var baserade på långa intervjuer med högt uppsatta medlemmar av Bush-administrationen.


På morgonen den 12 september 2001, utan något bevis för vilka flygkaparna var, krävde Rumsfeld att Irak skulle anfallas. Enligt Woodward sade Rumsfeld till deltagarna i ett kabinettsmöte att Irak borde bli den första måltavlan i den första ronden av kriget mot terrorismen. Irak skonades tillfälligt därför att utrikesminister Colin Powell ansåg att den allmänna opinionen först måste mjukas upp innan ett angrepp mot Irak var möjligt. Afghanistan valdes som ett mjukare alternativ. Om J. Steeles uppskattning i The Guardian är korrekt kostade denna debatt 20.000 människor livet i Afghanistan.


Om och om igen beskrivs den 11 september som “en chans”. I aprilnumret av The New Yorker skrev den undersökande reportern Nicholas Lemann att Bushs högsta rådgivare Condoleezza Rice sagt honom att hon sammankallat de främsta medlemmarna i Nationella Säkerhetsrådet och uppmanat dem att tänka över frågan: “hur kan man dra fördel av dessa möjligheter?” Möjligheter som hon jämförde med situationen 1945-1947 – början på det kalla kriget .


Sedan den 11 september har USA etablerat baser vid inkörsportarna till alla stora källor till fossila bränslen, speciellt i Centralasien. Oljebolaget Unocal ska bygga en oljeledning tvärsöver Afghanistan. Bush har skrotat Kyotoavtalet om utsläppen av växthusgaser, krigsförbrytarbestämmelserna i den Internationella Brottsmålsdomstolen och avtalet om antiballistiska missiler. Han har sagt att han kommer att använda kärnvapen också mot stater som inte själva har kärnvapen, “om det blir nödvändigt”. I skydd av propagandan om Iraks påstådda massförstörelsevapen utvecklar Bushregimen nya massförstörelsevapen som underminerar internationella avtal om biologisk och kemisk krigföring.


EN HEMLIG ARMÉ...

I Los Angeles Times beskriver militäranalytikern William Arkin en hemlig armè som skapats av Donald Rumsfeld, lik den som skapades av Richard Nixon och Henry Kissinger och som olagligförklarades av Kongressen. Denna “stödaktivitet för en super-underrättelsetjänst” kommer att förena “CIA och hemliga militära aktioner, informationskrigföring och bedrägeri”. Enligt ett hemligstämplat dokument som presenterades för Rumsfeld kommer den nya organisationen att provocera fram terroristattacker som sedan skulle kräva “motattacker” av USA mot länder som “hyser terrorister”.


Med andra ord, oskyldiga människor kommer att dödas av USA. Detta påminner om Operation Northwoods, planen som framlades för President Kennedy av hans militära chefer för en fejkad terroristkampanj – komplett med bombningar, flygkapningar, flygkrascher och döda amerikaner – som skulle rättfärdiga en invasion av Kuba. Kennedy avvisade planen. Några månader senare mördades han. Nu har Rumsfeld återupplivat Northwoods, men med resurser som man inte kunde drömma om 1963 och utan någon global rival som kan mana till försiktighet. Man måste komma ihåg att detta inte är något fantasifoster: att verkligt farliga män, som Rumsfeld och Cheney, har makt. Den röda tråden som går genom alla deras tankar är medias betydelse: “den högprioriterade uppgiften att få välrenommerade journalister att acceptera vår position”.


“Vår position” är kodordet för att ljuga. Som journalist har jag verkligen aldrig tidigare upplevt att den officiella lögnen så genomsyrat allting. Vi kan skratta åt dumheterna i Tony Blairs “Irakdossier” och Jack Straws klumpiga lögn att Irak har utvecklat en atombomb (vilket hans lakejer skyndade sig att “förklara”). Men de mera förrädiska lögnerna, som ska rättfärdiga en attack mot Irak och koppla ihop den med presumptiva terrorister som sägs smyga omkring i varje tunnelbanestation presenteras slentrianmässigt som nyheter. Det är inte nyheter, det är svart propaganda.


Denna korruption gör journalister och nyhetsuppläsare till nickedockor. En attack mot en nation på 22 miljoner lidande människor diskuteras av liberala kommentatorer som om den var ett ämne för ett akademiskt seminarium där man kan möblera om kartan efter behag, precis som de gamla imperialisterna brukade göra. Frågan för dessa människovänner är inte i första hand brutaliteten hos den moderna imperialismen utan hur “ond” Saddam Hussein är. De kan inte erkänna att deras beslut att gå med krigshetsarna beseglar ödet för kanske tusentals oskyldiga irakier som är dömda att vänta i USA:s internationella dödsceller. Deras dubbelmoral kommer inte att fungera. Man kan inte stödja en mordisk piratpolitik i humanitetens namn. Och till sist: Den amerikanska fundamentalismens ytterligheter har så länge varit uppenbara för oss att det är omöjligt för människor med hjärta och hjärna att förneka dem.


(Med tack till Norm Dixon och Chris Floyd)

Först publicerad i The New Statesman, 12 dec. 2002

(Översättning: Anita Lilburn, Svenska Irakkommittèn mot de Ekonomiska Sanktionerna, SIES)