Han hade föreställt sig att få se tomma gator, igenbommande affärer och trupper av soldater. Istället pågår gatulivet som vanligt.


Varje morgon på väg till mitt jobb på barnhemmet, hälsar jag en grupp på sju-åtta byggnadsarbetare som renoverar ett hus. De använder de välbekanta gula tegelstenarna, kastar upp dem för hand till varandra, eller hissar upp byggnadsmaterial i rep. Tomma hus och lediga tomter fyllda av betongspillror och grushögar är en vanlig syn. Tolv års sanktioner har förhindrat restaurering, men en försiktig ekonomisk förbättring de senaste två åren har gjort en del reparationer möjliga.


På den smala sidogatan passerar jag en metallverkstad, där de lagade säng-gavlarna, grindarna eller hinkarna trängs ute på trottoaren. Det finns minst fyra verkstäder i kvarteret som lagar möbler och andra artiklar. En äldre man kommer nerför gatan med sin vagn dragen av en åsna, letar bland skräpet efter något återvinningsbart.


Längs Karrada, en mer trafikerad gata, dras jag till de doftande bagerierna, där man just tar det heta, flata irakiska brödet ur ugnarna. Här ligger också en del marknadsstånd med frukt och grönsaker. Tomater, äggplantor, gurkor, äpplen, persikor och bananer. Men priserna är skyhöga och mindre än halva befolkningen har råd med färska råvaror. Varje familj får en månadsranson av livsmedel, som inte ger det dagliga behovet av proteiner. Minst sextio procent av befolkningen är helt beroende av denna ranson för sin överlevnad.


Andra affärer säljer kläder, skor och husgeråd, men saknar kunder. Jag börjar bli van vid att se männen samlas, sitta eller stå vid dörrposterna, de flesta utan jobb. Inte många kvinnor är ute. Människor är vänliga och vi hälsar glatt på varandra. Det råder en överraskande liten militär närvaro. Några av vakterna framför regeringsbyggnaderna har vapen, men jag ser inga spår av att “varje hem har ett gevär”, som det påstås i västerländska medier.


Att gå över gatan är ett äventyr i sig, med fullt av snabba bilar och sporadiskt med trafikljus. Några skinande nya Mercedes och BMW har jag sett, från den lilla förmögna överklassen. Det vanligaste fordonet är en gammal, rostig kärra i behov av en mekaniker. Bland bilarna trängs åsnevagnarna lastade med fotogentankar eller frukter och grönsaker.


Ljudet av lek och skratt når mig utanför skolan, där barnen vimlar runt på gården. För de flesta barn slutar skolgången redan efter några år, av ekonomiska skäl. De måste hjälpa till hemma för att familjen ska överleva. Läskunnigheten har stadigt minskat sedan 1991.


I GÅR KVÄLL besökte vi i fredsteamet en repetition med Iraks symfoniorkester i Bagdad. Femtio professionella musiker som fortsätter det som tidigare utgjorde en stor och levande institution. En del har lämnat Irak. De medlemmar som är kvar, tvingas ha andra jobb vid sidan om. Men trots att sanktionerna gjort det svårt att hålla instrumenten intakta och omöjligt för dem att spela utomlands, är deras framförande med bravur.


Vi deltog i en presskonferens där fyra av fredsteamets medlemmar från Kanada överlämnade en gåva till orkestern, bestående av fiolsträngar, stråkar och noter – material förbjudna på grund av sanktionerna.


I morse hörde vi ett rykte att bombningarna startar om tio dagar. Folk är påtagligt rädda. Som en följd av ryktet sjönk värdet av den redan låga irakiska dinaren ännu mer. En pensionerad kvinna tog mig avsides efter en gudstjänst i förra veckan, för att beskriva hur svårt hon har att klara sig då inflationen gjort hennes pension i stort sett värdelös.


Ju längre jag är här, desto mer upptäcker jag bakom vardagsbilden. Jag känner den tyngd som människor tvingas bära. Men jag ser också den oerhört starka beslutsamheten till överlevnad, att resa sig över stunderna av förtvivlan, om så bara för barnens skull. Där finns högtidsstunderna, glädjen. Barnen är så härligt lekfulla och busiga. Man skämtar och retas. Bagdads gator sprudlar fortfarande av liv och energi. Musiker fortsätter spela den musik som ger dem liv.


Så mycket som möjligt, till och med i krigets skugga, går livet vidare… för att det måste.

Peggy Gish ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW) På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare.

Översättning: Jan Viklund