av Arun Gandhi,
M.K. Gandhi Institute for Nonviolence

OFTA, när jag ser på världen av idag från farfars perspektiv, liknar den mycket en inbiten rökare som inte vill sluta, inte ens efter beskedet att han har lungcancer. Hans reaktion på doktorns varningar är:

“Jag tänker inte sluta, men det är ni som är läkaren och ni måste bota mig.”

Och doktorn gör sitt allra bästa, men slutligen dör patienten och alla skyller på behandlingen, inte rökaren som vägrat ändra sina vanor. Världen – vi – insisterar på att fortsätta våra destruktiva vanor. Jesus, Mohammed, Buddha, eller senare Gandhi, är några av dem som försökt, likt den olycklige läkaren, att kurera oss.
Utifrån sina erfarenheter kom farfar fram till att vi människor måste förenkla våra liv, lära oss bygga medmänskliga byar, inga omänskligt stora mega-metropoler utan vare sig hjärta eller själ. Hans syn på ickevåld är därför omfattande. Den genomsyrar varje aspekt av den mänskliga tillvaron. “Ickevåld är inte något klädesplagg, som du kan bära idag och ta av dig i morgon.” Det är den hud, som skyddar oss från infektioner och förödelse.

Men i vår strävan att bygga samhällen, har resultatet blivit gigantiska städer, där vi först och främst lär oss försvara vårt eget jag. Något som leder till själviskhet och själv-centrering, grunden som negativismen vilar på. När människor mest bryr sig om sina egna behov och önskningar, blir medkänsla och respekt en lyxartikel, något man ägnar sig åt i andra hand.

“Bygg stora städer och du kommer att föröda mänskligheten.” Våra städer är idag bara en samling angränsande kvarter, knappast mer. Storstads-livet har gjort var och en så själv-centrerad, att intresse för grannen betraktas som närgånget. Vi har också blivit offer för en annan ovana i vår moderna tillvaro; vår förväntan att “den andre” ska ta initiativet, vara den som påbörjar processen. Följden är att vi alla går omkring i ständig väntan.

Ickevåld var för Gandhi främst en fråga om attitydförändring; att lära oss handskas med våra sinnen mer konstruktivt. Vi tenderar att göra vår resa från vaggan till graven rent mekaniskt. Vi utbildar oss, inte så mycket för att vidga våra perspektiv, som för en karriär där vi kan tjäna pengar och bli “framgångsrika”. Måttet på den framgången är materiell. Vi är besatta av det materiella.

Materialism och moral har en inverterad relation, sa Gandhi. När det ena växer, minskar det andra.

Ickevåld öppnar en annan dimension, den andliga. Men i vår trångsynthet har vi nuförtiden kommit att tolka “ritualer” som liktydigt med religion. Vi förväntas utföra allehanda sorters ritualer för att betraktas som “religiösa” människor – ritualer som blivit meningslösa och genomförs utan någon större övertygelse.

Vi strider och dödar i religionens namn. Men denna pågående slakt är frukten av våra egna bräckliga sinnen och attityder. En vänskaplig studie av alla religioners skrifter visar spåren av visdom”, sa Gandhi, även om ingen av dem är fullkomlig. De som påstår sig äga den absoluta Sanningen, är de som stagnerat i okunskap. Medan de som betraktar sig som sökare efter Sanningen ständigt utvecklas. Traditionellt sätt, har detta utgjort den stora skillnaden mellan religionerna i väst – som påstådda ägare av Sanningen – och religionerna i öst, som sökare efter densamma.

Farfar utvecklade en “etikernas religion”, utan några meningslösa ritualer och attribut. Ärlighet, medkänsla, respekt… enkla, gemensamma grunder som bygger hela vår existens.

Därför kan ickevåld aldrig enbart vara en strategi för konflikthantering. Den måste bli till ett sätt att leva.

(Översättning: Jan Viklund)

Relaterad länk:
M.K. Gandhi Institute for Nonviolence