because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


STUDENTER I USA OCH IRAK BREV-VÄXLAR OM FRED
22 oktober 2002, 16:50  |   ARTIKLAR  

Avsaknaden av en kulturell kommunikation mellan studenter i USA och studenter i Irak är annars ett stort problem. Allt vi känner till om dem genom medierna är att 24 miljoner irakier jämställs med en ledare. Allt de vet om oss, är 12 års sanktioner och ändlösa bombningar av “flygförbuds-zoner”.

“När jag ser dina filmer på vår svart-vita tv-skärm, drömmer jag inte då om att ha en färg-tv, att kunna se dig i färg? Har du samma ansikte som vi? Samma klappande hjärta?”
(ur brev från Al-Markaziya School)

När jag undervisar, frågar jag alltid mina elever om de kommer ihåg sitt första barndomsminne. De flesta har minnen från 3-5 års åldern. Mina elever, 15 till 18 år, har växt upp till ett rätt bekymmersfritt liv. Inga bomber, mycket tv-tittande, och fria att handla vad de vill i närmaste affärscentra.

Jag ber dem att föreställa sig själva i samma situation som deras jämnåriga kamrater i Irak. Föreställa sig, att alla deras minnen från barndomen och framåt, bara bestod av dagar av krig. Detta är en kraftfull övning i empati.
“Fredag är min lediga dag. Då går jag inte i skolan, men läser timmar i sträck för att söka in på medicinskt universitet. På grund av embargot finns det inga mediciner för sjukdomar och många nyfödda barn dör.”
(ur brev från Al-Markaziya School)

Vad som oroar mig mest, är de allra yngsta barnen, de som är 12 år eller yngre. De som föddes efter sanktionerna och efter Gulfkriget. De känner inte till något annat än krig. Och det mest sorgliga? Att det inte är deras eget fel. De hålls som gisslan under en diktatur de inte valt, förövade på sin basnäring och möjlighet till utbildning.
“Jag vill berätta för er att hela Iraks folk är emot tanken på krig. Vi tror på fred och på rätten att själva få välja våra egna ledare.”
(ur brev från Al-Markaziya School)

Unicef berättar också att 80 procent av alla skolor i Irak är i desperat behov av reparation. Åttatusen skolor saknar de mest grundläggande material: inga nya böcker sedan 1989, inga kritor, klassrum utan bänkar. Lärarnas löner före Gulfkriget var motsvarande 500 dollar i månaden. I dag är lönen 5 dollar i månaden. Antalet flickor i grundskolan som slutar i förtid, har ökat med 35 procent de senaste 12 åren.

Som lärare, är jag allvarligt oroad över sambanden mellan utbildningen och krigsföredelserna. Varje slant vi spenderar på missiler, varje dollar som plockas från den akademiska utbildningen till nya splitterbomber och “förebyggande anfall”, förövar amerikanska studenter på rätten till en utbildning med kvalitet.

Hur avskyvärt är det inte, att militären till största del rekryterar sina soldater i fattigkvarteren. Hur upprörande, att mina elever som inte har råd med en högre utbildning tvingas ansluta sig till det militära för att bekosta sina studer. Vi skickar iväg fattiga människor för att slakta fattiga människor. Var ligger demokratin i det?

För närvarande är vårt projekt med brev-vänner i Irak unikt. Det stöds av bl.a. Voices in the Wilderness och Nuclear Age Peace Foundation.

Hur ska amerikanska ungdomar förväntas tro på att “vår konflikt”, som regeringen uttrycker det, “inte är med det irakiska folket”? Om vi i praktiken ändå inte gör någon skillnad, hur ska de förväntas göra det?

Utbildning heter nyckeln till alla krigs upphörande. Och genom denna enkla brevväxling, bidrar unga människor till att förändra världen.
Leah C. Wells, utbildnings-samordnare för Nuclear Age Peace Foundation.
För mer info om hennes resa till Irak, kontakta:
education@napf.org

Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:
  • Nuclear Age Peace Foundation
  • Voices in the Wilderness






    ÄLDRE ARTIKLAR...»