Som bosatt i Bagdad märker man inget av att det skulle bli krig. Gatorna är fyllda av människor på väg till arbetet eller skolan. På kvällarna spelar barnen fotboll i parkerna, familjer och vänner träffas. Det finns inga stridsvagnar på gatorna, inga soldater eller beredskapsövningar och inte någon – utom vi utlänningar – verkar lägga upp förråd av mat eller vatten. Förtränger man tanken? Någon inre förtvivlan? Jag vet ärligt talat inte.

Bagdad är en så vacker stad att det gör ont. Det råder en unik och slående blandning av traditionell och modern arkitektur. Jag älskar stadens alla parker, dess breda trädkantade boulevarder – varje aveny spirande av dadelpalmer och popplar. Bagdad är verkligen en grön stad. Jag sa det till en taxiförare: “Bagdad är vackert.” Han såg bara på mig. “Nej”, sa han kort. “Bagdad är inte vackert. Bagdad är trött.”

Vi får höra det om och om igen – strax under ytan – denna melodi av melankoli, resignation och rädsla. Människor klagar i tysthet, “Vad mer kan egentligen Amerika gör med oss?” Vi besöker en skola och barnen vill försäkra sig om att vi verkligen förstår att de inte är “natural-born killers” eller terrorister. En lärare berättar att hans åttaårige son varje dag frågar om det är i dag han kommer att dö.

Fråga en irakier om “frigörelse”, och de skrattar åt dig. Det är ett bittert skratt. Om USA inte bombar den civila infrastrukturen igen, och om regeringen faller snabbt, och om militären inte bryts sönder i etniska och religiösa fraktioner – då kommer bara några tusen oskyldiga att dödas när George Bush startar sitt krig. Men om Bush bombar vattenförsörjningen och elverken, som hans pappa gjorde 1991 – då dör tiotusentals som följd av epidemierna. Om armèn faller samman, kan det leda till ett inbördeskrig som kommer att få tidigare konflikter i Libanon eller Bosnien att framstå som bråk på skolgården. Och om livsmedelsdistributionen från olja-mot-mat-programmet avbryts mer än några få veckor, varnar Unicef för landsomfattande svältkatastrofer.

När ska amerikaner vakna upp till det faktum att vi inte är de enda människorna på den här planeten; att vår säkerhet inte fortgående kan vara beroende av osäkerheten för alla andra?

Det verkar som George Bush försöker få utlopp för någon slags serietidnings-fantasi, aldrig riktigt säker på om han verkligen är president, eller bara Alfred E. Neumann i en dålig imitation. Donald Rumsfeld fördömer ilsket Irak för att besitta en “glupande aptit” på vapen. Detta sagt av en man, vars krigsbudget är mer än femtio gånger större än Iraks hela ekonomi. Och Colin Powell kritiserar FN för en överenskommelse om vapeninspektörer – fyra dagar efter det att Bush krävt att FN skulle åstadkomma just detta, eller riskera att bli “ovidkommande”.

Har vi missat upptäckten att det är internerna som tagit över hospitalet?

En del anklagar oss för att vara “dårar” eller lämpliga “ursäkter” för den irakiska regimen. Det är inte ofta vi har möjlighet att tala med officiella tjänstemän här, men när det sker ställer vi alltid frågor om fängelserna, avrättningarna och det statligt kontrollerade våldet.

Inte för att framhäva oss. Som amerikaner har vi möjlighet till den lyxen, på ett sätt som ingen irakier har. Detta är besvärande och problemfyllt, och om någon ser det som hyckleri kan jag förstå det. Men då ser jag det som ett större hyckleri, att fördöma en utländsk regering för att döda oskyldiga – samtidigt som man bistår sin egen regering att döda ännu fler, genom skattepengar och tigande samtycke. Vi ursäktar ingen, utom oss själva.

Enligt Human Rights Watch avrättar Irak ca 3.000 människor per år. Enligt Unicef dödar sanktionspolitiken över 50.000 barn varje år. Bägge brotten är fruktansvärda. De är inte jämförbara.

Min regering kanske inte bryr sig, de är inställda på krig oavsett allting annat – men jag vägrar förklaras som “ovidkommande”. Jag är här. Jag väljer att tro på, att om amerikaner visste vad som utförs i våra namn, skulle vi aldrig tillåta det. Alternativet är rena vansinnet.

Det är avskyvärt, hur miljoner människor som hotas av massförstörelse inte räknas som “nyheter”, men amerikaner som ansluter sig till dem, räknas. Men om nu det enda sättet att få någon uppmärksam, är att befinna sig i Bagdad när bomberna faller, så får det bli så. Vi är här.

Vårt hotell är slitet, och långt ifrån “strategiskt”. Våra risker är samma som för alla andra fem miljoner människor i Bagdad, eller de övriga miljonerna i landet. Allt eftersom vårt team växer, kommer hotellet att förvandlas till ett vandringshem – fem eller sex personer i varje rum.

Vi jobbar som volontärer för de hjälporganisationer som arbetar i Irak, vi skriver regelbundet och för dagliga journaler. Artiklar sänds, publiceras av alternativa medier och lokala tidningar. Vi räknar med att kunna få ut våra rapporter även sedan elektriciteten och telefonförbindelserna slagits ut, via satellit-telefon. Folk hemma i USA ska inte få glömma de mänskliga konsekvenserna av vad som sker. Milan Kundera skrev en gång, “Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan”. Vi är här för att vara en del av den kampen.

Mohammed Ghani Hekmat är kanske den mest framstående konstnären i Irak, och en av de vänligaste män jag nånsin mött. Hans skulpturer dekorerar landet. Han är stolt över att vara den förste muslimske konstnär som fått uppdrag av Vatikanen. 1991 arbetade han med en uppsättning reliefer i naturlig storlek av korsfästningen, när Gulfkriget kom. Explosionerna blåste ut alla fönsterrutor i hans ateljè. Vi frågade honom vad han tyckte om det amerikanska folket. Hans röst fylldes av vrede: “De är oskyldiga! Oskyldiga. Som små barn!”

Vi är här, eftersom vi vet att vi inte är oskyldiga. Det är vårt bidrag i kampen mot terror: förmänskliga irakier inför amerikanska ögon, förmänskliga amerikaner inför irakiska ögon – att ta direkt ansvar för vad som utförs i våra namn.

Vår regering, vårt land – vårt folk – har dödat hundratusentals levande människor i Irak sedan 1990. Vi är nu på väg att förvärra den ohyggliga gärningen genom ytterligare ett krig, som troligtvis kommer att döda hundratusentals fler.

När de allierade öppnade grindarna till koncentrationslägren efter andra världskriget, chockades hela västvärlden. Vi frågade, “hur kunde detta ske? Hur kunde det tyska folket tillåta det? Var fanns de ‘goda’ tyskarna?”

I dag vet jag var de ‘goda’ amerikanerna finns: här, i Irak eller i tusental på gatorna i Amerika – bidragande med sina liv för att förhindra massförstörelsen av mänskligt liv.

Vi får det vi betalar för här i livet.
Jag vill inte dö. Jag är rädd för mitt liv.
Men stormen närmar sig allt snabbare. Det här är ögonblicket då vi alla måste fråga oss –
Vad är vi villiga är riskera för freden?

Ramzi Kysia är muslimsk-amerikansk fredsaktivist, arbetar för Education for Peace in Iraq Center. För närvarande i Irak med Voices in the Wilderness projekt Iraq Peace Team.
Teamet kan nås i Bagdad, via:
ivoices@uruklink.net

Översättning: Jan Viklund