because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


Konflikt inom en civilisation: AMERIKAS KRIG MOT SITT BÄTTRE JAG
15 september 2002, 15:28  |   ARTIKLAR  

Därför blev min överraskning stor över vad jag såg. För även om vi alla är fruktansvärt medvetna om i vilken utsträckning friheten så snabbt har begränsats sedan den 11 september förra året, låt mig säga rent ut att jag fortfarande anser detta vara – t.o.m. efter 1,5 år med Ashcroft – ett av de mest öppna samhällen jag levt i. Jag har bott i Europa och i stora delar av den s.k. tredje världen. Det kan vara svårt att uppfatta inifrån; vi ser rasismen frodas, vi ser klassklyftorna öka, vi ser hur våra medborgerliga rättigheter raseras för var dag. Ändå – graden av yttrandefrihet, mötesfrihet och möjligheterna till social mobilisering går inte att jämföra. Samtidigt som också jag höjde min röst mot rasprofileringen, kunde jag inte låta bli att förundras över att det ändå faktiskt fanns en debatt. Jag vet flera utvecklade demokratier i Europa där ingen debatt förekommer, det bara fattas beslut. Punkt. Jag har som turk bott i både Belgien och Tyskland.


Så med tanke på den anmärkningsvärda yttrandefrihet vi ännu har, blir frågan varför vi – rörelser mot krig och imperialism, för rättvisa och demokrati – inte lyckas nå större del av den amerikanska allmänheten. För vi når inte många. Visst, företagen kontrollerar medierna, men det förklarar inte helt och hållet varför vi inte lyckats övervinna deras ordstormar. Vi publicerar själva tidningar, lägger ut nyheter på internet, organiserar utskick, offentliga möten och demonstrationer utan större risk för tortyr. Tro mig, det sortens repression är verkligen avskräckande!


Så varför läser inte fler människor våra tidningar, besöker våra webbsiter och ansluter sig? Detta är något vi måste analysera mycket mer utförligt och ärligt. Propagandamaskineriet fungerar med precision, och vi måste lösa frågan hur det ska angripas – märk väl, inte bara på ett sätt som får oss att “må bättre”, utan på ett sätt som i grunden är effektivt! Det är inte ödesbestämt att ständigt försöka och ständigt misslyckas. Propagandmaskineriet i det forna Sovjet misslyckades kapitalt; det finns ingen lag som säger att vår statligt sponsrade propaganda ska lyckas bättre.


En stor del av problemet tror jag ligger i denna tu-delning, mellan relativt hyggliga medborgar-rättigheter å ena sidan – som vunnits efter århundraden av kamp mot slaveri, orättvisor och förtryck – och en fullständigt skrämmande utrikespolitik å den andra sidan. Många amerikaner tror nog i grunden inte att deras egen regering kan vara så hemsk. De vet att politiker är korrupta och att företagen har alltför mycket makt, men när allt kommer omkring, lever amerikanen ett hyggligt liv. Hur krigsmaskinen och de multinationella bolagen beter sig i resten av världen vet man inget om. När jag berättar för mina vänner i Turkiet att USA är ett relativt öppet samhälle undrar de om CIA har rekryterat mig. När jag säger till amerikanska vänner att vår regering visar öppet förakt för mänskligt liv i sin jakt på dominans, ser de mig som en utländsk Amerika-hatande dåre.


Denna förvirring är slående. Den gör det så mycket svårare för oss att kommunicera med människor som bara känner till den ena sidan av historien. Ibland känns det svårt att behålla både mitt förnuft och känsla för humana värden, ställd inför sådan öppen, cynisk manipulation från de krigsherrar som styr vår utrikespolitik.


I morse lyssnade jag på radion. Jag hörde George W. Bush säga att de som dog den 11 september dödades för att de var amerikaner. Det är sant, men istället för sorg kände jag ilska eftersom jag visste hur den man som sa detta, lagt upp strategin som dödat människor för att de råkade bo i Afghanistan.


Jag kände ilska eftersom George W. Bush lägger upp riktlinjer som låter miljoner dö i AIDS och sjukdomar som går att bota, eftersom de råkar bo i Afrika och alltför billiga mediciner skulle väcka protester från en redan obscent förmögen läkemedelsindustri. Och medan min vrede växte, växlade nyheterna över till namnen på offren för flygplanskraschen i Pennsylvania. Jag önskade att de också skulle läsa upp alla som dött vid bombningarna i Afghanistan. Så hörde jag namnet Deora Bodley, och svalde till.


Några dagar efter den 11 september hade jag pratat jag med Deoras pappa, Derrill. Det var medan jag hjälpte till med pressmeddelanden till medierna, för alla familjer som förlorat sina anhöriga och nu uttalade sig offentligt mot kriget. Det var ett betydelsefullt arbete, med fruktansvärt. Man har nog svårt att föreställa sig hur det är, att arrangera presskonferenser för människor som drabbats av sådana här förluster. Deora var hans enda barn, hon var knappt fyllda 20. Han sa att han inte hade någon styrka kvar, att han var fullkomligt förkrossad. Så hade han upptäckt Deoras dagbok. Hon hade skrivit om fred, om rättvisa, även som liten. Hon hade varit en av alla dessa hjälpfulla människor, ryckt in som djurvårdare, hjälpt till vid handikapp-OS, eller för ungarna på kvarterets dagis. Derrill förstod att han för sin dotters skull, måste samla ihop sig och ta ställning mot kriget. I februari reste han så till Afghanistan, där han mötte andra drabbade familjer. Ett par hade förlorat sin son vid en bombning, en son som på fotografi liknade Derrylls dotter. Vi talar inte samma språk, säger Derryll, men jag förstår och de förstår. Det är samma smärta vi känner.


Han är musiklärare och komponerade ett stycke för Deora, “The Steps to Peace”, Stegen till Fred, som han spelade för dem i Afghanistan.


NÄR MÄNNISKOR DOG för att de var amerikaner, beslöt sig Derrill Bodley att bekämpa det faktum att människor dödas på grund av att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.


George W. Bush å andra sidan, tror att 11 september skänkt honom en förevändning att besluta om åtgärder som dödar andra människor på grund av att de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.


Och tyvärr har detta hittills lyckats.


Hur kommer det sig att George W. Bushs budskap om splittring och känslolöshet styr dagordningen – medan det hoppets ljus som Derrill tänt i sin dotters namn totalt dränks? Vi måste ställa oss den frågan!


Jag tror inte svaret är helt enkelt. Men vi måste hitta en väg att stoppa denna cyniska manipulation – vi lyckades inte för Afghanistan, men vi måste lyckas för Irak.


För några veckor sedan talade jag med Diane Wilson från Seadrift, Texas. Hon hade just blivit arresterad för att ha klättrat upp i ett torn på Dow Chemicals fabriker och placerat en banderoll med texten “Dow skyldiga för Bhopal”. Hon hade då nyligen avslutat en 30-dagars hungerstrejk. Dow Chemicals köpte Union Carbide, det företag som orsakade den värsta industrikatastrofen någonsin i Bhopal 1984, då nära 20.000 indier dog och hundratals lider av sviterna än i dag. Union Carbide betalade mindre än 500 dollar per person och Dow har låtit saken bero. Diane sa att vad som upprör henne mest är hur Dow Chemical aldrig skulle ha kunnat komma undan lika billigt, om offren varit amerikaner. “Vi är alla människor på en planet. Det är en skandal att livet för människor i Indien är så undervärderat.”


Så enkelt, så simpelt. Och jag upprepar min fråga; varför förmår vi inte samla fler människor runt denna enkla, självklara anständighet?


För tydligt är, som Derrill, Diane och oräkneligt antal andra har visat, inklusive de brandmän som sprang uppför trapporna på World Trade Center – medan Dick Cheney gömde sig i en bunker och George W. Bush flög någonstans över Nebraska – det råder ingen brist på anständiga, modiga människor i det här landet.


Ett bra exempel på klyftan mellan denna folkliga anständighet och propagandamaskineriets framgångar är hur de flesta amerikaner tror att vi spenderar alldeles för mycket på bistånd – 20 procent av budgeten. Det borde vara runt 10 procent, anser många. Nå, biståndet är i realiteten mindre än en procent, och det mesta går till ett fåtal länder – som Israel, Egypten, Turkiet och Colombia – bistånd knutet till villkor att köpa amerikanska varor.


Än en gång har propagandamaskineriet lyckats ta människors rimliga krav – att vi inte ska låta våra grannar svälta – och förvridit, manipulerat dem genom flera nivåer av lögner. Vi måste hitta ett sätt att skära igenom detta intrikata nät av bedrägerier. Om vi lyckas, kan detta mycket väl bli det första Imperiet som fälldes och formades till en fredlig och jämlik medlem i den globala gemenskapen, styrd av sina egna medborgare.

Zeynep Toufe, doktorand, Austin, Texas.


Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:
  • Peaceful Tomorrows
    www.peacefultomorrows.org


    UNITED FOR PEACE
    – 249 Peace Events in 7 Countries
    Portal för Evenemang veckorna kring den 11 september
    www.unitedforpeace.org






    ÄLDRE ARTIKLAR...»