because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


40 DAGAR UTAN FÖDA
9 augusti 2002, 00:10  |   ARTIKLAR  USA

En Fasta för Goda Amerikaner
av Ramzi Kysia


“Det tycks mig, som våra tre mest grundläggande behov – mat, trygghet och kärlek – är så sammanflätade att vi inte kan tänka oss det ena utan det andra. Så det händer att när jag skriver om hunger, skriver jag egentligen om kärlek och hungern efter den, och värmen och den rika känslan av tillfredsställd hunger; allt smälter samman till Ett.”
M.F.K. Fisher, The Art of Eating


EN GÅNG läste jag en essä om Förintelsen som grep tag i mig: författaren tog fasta på att när nazisterna kom till makten oroade sig en del, några protesterade – men för majoriteten av det tyska folket fortsatte livet som vanligt. När Kristallnatten hände – några oroade sig, några protesterade, men för majoriteten – livet gick vidare. Och när koncentrationslägren byggdes, när Förintelsen inleddes, klamrade man sig fast vid okunskapen och likgiltigheten. Man gick till arbetet eller skolan, eller tog värvning. Man kom hem till familjen. Man gick på bio och idrottade. Man grillade och hade picknick, satt vid köksborden om kvällarna och delade måltider och gemenskap.


Vad talade man om? Mitt under pågående folkmord, omgiven av ohyggligt våld begånget i deras namn – de skrattade, kysste sina barn, älskade sina fruar och makar, och fortsatte leva. Och även om berättelsen var stark när jag läste den, förstod jag den först på allvar när jag började arbetet för Irak.


Vad talade du om vid middagen i går kväll?

Den 6 augusti var det exakt 12 år sedan de USA-ledda, internationella sanktionerna mot Irak infördes. I åminnelse och protest mot den pågående blockaden, har jag och tolv andra inlett en aktion kallad “Breaking Ranks – Building Bridges”. En faste-aktion, med stöd av Voices in the Wilderness, samma organisation som jag illegalt besökte Irak tillsammans med för tre år sedan, då vi medförde mediciner och leksaker till sjukhusen i direkt strid mot amerikansk lag.


Vi avstår från fast föda under 40 dagar, från den 3 augusti till den 11 september, och demonstrerar varje dag utanför FN-huset i New York. Kathy Kelly, grundare av Voices och två gånger nominerad till Nobels fredspris, förklarar vårt syfte mycket bra: “Vi vill förmå FN:s medlemsstater att bryta, “break ranks”, med USA:s policy om ändlösa sanktioner mot Irak. Ju mer ‘smarta’ de försöker göra sanktionerna, desto fler dör i Irak.”


Samtidigt är det min personliga strävan, att också få mina amerikanska landsmän att bryta med regeringen Bush, och börja se det irakiska folket på samma sätt som vi betraktar oss själva. Gandhi sa en gång att “närhelst vi drabbas av plågor vi inte blir kvitt, behöver vi fasta och be.” Så jag fastar och ber: för folket i Irak, för folket i Amerika, för mig själv.


Jag är så trött på detta krig, så trött på alla ursäkter från de som är ansvariga för att det fortsätter. Jag är in i döden trött på att ständigt behöva förklara – som till ett litet barn – att kollektiv bestraffning är olagligt och omoraliskt, att den framtvingande utarmningen av en hel nation är ett brott mot mänskligheten – och än mer, ett brott mot Gud.


Mest av allt, är jag trött på det cyniska sätt som våra regeringar fortsätter att försöka vinna kortsiktiga politiska vinster, på bekostnad av folket.


När de allierade vann andra världskriget och grindarna öppnades till Belson, Buchenwald, Auschwitz och Dachau, chockades världen. Vi frågade oss, “hur kunde detta hända?”. Vi frågade oss, “var fanns de goda tyskarna?”


I dag fastar jag i solidaritet med det irakiska folket, som i tolv år lidit av bomber och blockad, och jag frågar, “hur har detta kunnat hända?”


Jag fastar som botgöring för mitt eget misslyckande att förhindra denna slakt, och för min delaktighet som medborgare i den nation som dödar dem.


Och jag fastar för mina amerikanska landsmän, för vår oförmåga att se Guds närvaro i det irakiska folket. Hur deras mänsklighet är vår egen mänsklighet. Jag fastar för vårt misslyckande att erkänna orättvisan i deras lidande, vår roll i vidmakthållandet av deras lidande. Jag fastar för de goda amerikaner som vägrar se det onda de tillåter – och för de som sett, men vägrar göra något åt det.


Gud, jag hungrar så efter fred.


“Ma’shallah”. Vid åsynen av ett dukat bord med läckra rätter, eller av ett underskönt ansikte, säger vi “ma’shallah”. Det betyder “vad Gud har givit oss”, på arabiska. Vi säger det även när någon dör. Det är ett uttryck för att Guds vilja är gränslös, att hans skapelse är skön, även i döden.


Jag ser mig omkring i vårt Amerika i dag och undrar. Vi har erhållit så mycket välstånd, sånt gränslöst materiellt överflöd, privilegier, makt. Jag ser på vårt land och undrar – hur vi kan orsaka så mycket lidande, döda med sådant lättsinne, oberörda. Och allt jag kan tänka är, ma’shallah. Vad krävs det för att vi ska se Gud i det barn vi dödar i dag, genom att tillåta detta eviga krig.


Är det verkligen så mycket att begära av vår regering, att tillåta barnen i Irak att överleva?

för mer info, se:
Voices in the Wilderness
(red. version av artikel publicerad vid förra årets aktion, 2001)

Översättning: Jan Viklund





ÄLDRE ARTIKLAR...»