because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


VI BEHÖVER EN GLOBAL DEKLARATION OM ÖMSESIDIGT BEROENDE
10 juli 2002, 00:00  |   ARTIKLAR  

USA har alltid blickat inåt. En nation född i isolering kan inte förväntas känna oro över att ha valt en president som före valet knappt varit utomlands, eller över en kongress där 25 procent av dess medlemmar inte ens äger ett pass. Välstånd kan också det vara förblindande. Varje år spenderar amerikanerna lika mycket pengar på att hålla sina gräsmattor i trim, som vad Indiens regering får in i skatteinkomster. USA:s 30 miljoner afro-amerikaner kontrollerar gemensamt mer tillgångar än 30 miljoner kanadensare.


Ett land som med synbar lätthet upprätthåller en försvarsbudget, större än hela Australiens ekonomi, har svårt att sätta sig in i den verklighet där 1,3 miljarder människor lever på mindre än en dollar om dagen. En säregen, ny sorts kultur som hyllar individen på bekostnad av familjen, kollektivet och samhället – ett unikt fenomen i mänskliga sammanhang, en sociologisk motsvarighet till atomklyvningen – har svårigheter att förstå att i större delen av världen är kollektivet det förhärskande, eftersom individens öde obönhörligt är länkat till hur det går för samhället.


Som antropolog uppmuntrar jag ofta mina amerikanska vänner att försöka se med omvärldens glasögon på vår egen kultur, på hur vi kan framstå för människor i andra länder. En kollega berättade en episod från sina år bland beduiner i Tunisien på 80-talet, just när televisionen nått de avlägsna byarna. Engagerade och chockade av avsnitten ur Dallas, frågade de häpna kvinnorna henne: “Är verkligen alla i ditt land så elaka som J.R.?”


Den västerländska utvecklingsmodellen har misslyckats rejält, i Mellanöstern och i resten av världen, när den grundats på det falska löftet att folk som ansluter sig till dess diktat i sinom tid ska kunna åtnjuta samma materiella överflöd som en handfull nationer i väst. Även om detta var möjligt, är frågan om det är önskvärt? Att höja matriel- och energikonsumtionen i hela världen till västlig nivå, skulle kräva fyra jordklot innan år 2100. För att försöka göra det med ett enda jordklot, skulle vi vara tvungna att fördärva biosfären så till den grad att jorden blev oigenkännlig.


I realiteten har “utveckling” för den stora majoriteten av världens folk inneburit en process där individen ryckts bort från sitt förflutna och kastats in i en turbulent, oviss framtid, på botten av en ekonomisk trappstege som inte leder någonvart.


Fundera en stund över utvecklingstankens nyckelbegrepp. En ökning av livslängden antyder en minskning av barnadödligheten, men avslöjar inget om livskvaliteten hos dem som överlever barndomen. Washington Post skriver om Mohammad Saeed i Lahore, som tjänar 88 dollar i månaden på fabriken som tillverkar skjortor och jeans för bl.a. Gap och Eddie Bauer. Han och fem familjemedlemmar delar på en säng i ett rum, i en hyreskasern på en bakgata fylld av sopor och kloakvatten. Men han tjänar ändå tre gånger mer än på sitt förra jobb, och är ett typiskt barn av globaliseringen.


Vi lever i upplösningens tidevarv. I början av 1900-talet fanns det 60 nationer i världen. Idag är de 190, de flesta fattiga och instabila. De verkliga berättelserna finns i städerna. Urbaniseringen, med alla sina flyktiga och fåfänga löften, har drivit miljoner människor i elände. Antalet invånare i städer som Mexico City eller San Paulo är okänt, troligen oräkneligt. I Asien finns städer på 10 miljoner människor och mer, som de flesta av oss i väst aldrig hört talas om.


Globala medier har vävt samman världen i en enda sfär. Bevisen på detta oproportioneliga inflytande från väst strålar ut i varje by och landskap, varje provins och land, 24 timmar om dygnet. Baywatch är det mest populära tv-programmet på Nya Guinea. Klansmän från bergens högländer på en ö som har över 2.000 distinkta språk, färdas i dagar för att inte missa de senaste avsnitten.


Rösterna från alla dem som lever mitt i konsekvenserna av miljöförstöring, politisk korruption, överbefolkning och en magnifik snedvridning av distributionen av välstånd och konsumtion, går inte längre att tysta.


Vi måste sträva efter att skapa en ny internationell anda av pluralism, en i sanning global demokrati där unika kulturer, stora och små, tillåts existera. Vi behöver en global deklaration om ömsesidigt beroende. I ljuset av 11 september är det här inte en fråga om naiv eller ideell retorik. Det är en fråga om överlevnad.

Wade Davis, Explorer-in-Residence vid National Geographic Society, Washington
Förkortad version av artikel publicerad i Toronto Globe & Mail, 6 juli 2002



Översättning: Jan Viklund






ÄLDRE ARTIKLAR...»