DET ÄR IDAG 23:e dagen av hungerstrejken på obestämd tid, av fyra aktivister från Narmada Bachao Andolan. De har fastat två dagar längre än Gandhi gjorde under någon av sina fasteperioder under hela självständighetskampen. Deras syften är mer anspråkslösa än hans någonsin var. De fastar för att över tusen familjer med våld drivits bort från sina hem i Madhya Pradesh, för att röja mark för Maan-dammen (ingår i det storskaliga dammprojektet i floden Narmada, övers. anm.). Allt de begär är att regeringen håller sina egna löften, att erbjuda dem ny mark och nya hem. Dammen är redan byggd. Det måste ordnas nya bosättningar för de hemlösa, innan reservoaren fylls när monsuntiden snart kommer och dränker deras byar.


De fyra som fastar är: Vinod Patwa, en av den 114.000 människor som blev tvångsförflyttade 1990, när Bargi-dammen skulle byggas (en damm som nu, tolv år senare konstbevattnar mindre landyta än vad som ursprungligen lades under vatten). Mangat Verma, som måste flytta när Mashewar-dammen någon gång blir klar. Chittaroopa Palit, som kämpat i Narmadarörelsen i nästan 15 år. Och 22-åriga Ram Kunwar (bilden), den yngsta och mest bräckliga av dem. Det är hennes by som först kommer att läggas under vatten, när Maan-reservoaren fylls. Ram Kunwar har på några veckor gått ner 9 kg – nästan en fjärdedel av hennes ursprungliga vikt.


Medan Vinod, Mangat, Chittaroopa och Ram Kunwar sakta blir allt svagare, deras organ försämras och risken för plötslig död blir allt större, har ännu ingen representant från regeringen brytt sig om att ens besöka dem.


Låt mig bara säga er – det råder inte enbart fast beslutsamhet på den brännande trottoaren under den stekande solen vid Tin Shed. Skämten om att gå ner i vikt har förlorat sin poäng vid det här laget. Där finns tårarna av vrede och av frustration. Där råder fruktan och verklig rädsla. Men under allt detta – ett okuvligt mod.


Vad kommer att hända med dem? Kommer de bara att bli en notis i räkenskapböckerna, ett “utvecklingens pris”?


Den slitna klyschan är ett sätt att försöka omvandla konflikten till en fråga mellan de som är “utvecklingsvänner” och de som är “utvecklingsfiender” – samtidigt som det gör klart vilket val som är det riktiga. Det blir en slug antydan om att rörelser som Narmada Bachao Andolan är antikviteter och absurt företräder “anti-elektricitet” och “anti-konstbevattning”. Detta är naturligtvis rent nonsens. Vad Narmadarörelsen säger är att stora dammbyggen är föråldrade. Att det finns mer demokratiska, miljömässigt hållbara sätt att alstra energi och sköta vattenförsörjning på. De kräver mer demokrati, inte mindre. Mer framtidstänkande, inte mindre.


Till och med mitt under brinnande krigsretorik, medan Indien och Pakistan hotar varandra med ömsesidig förintelse genom kärnvapen, väcks inga frågor om framtiden för de bägge ländernas avtal om Indus-dalens gemensamma vattentillgångar. Ändå körde polis och administration i Madhya Pradesh in i byarna med bulldozers, beslagtog handdrivna pumpar, förstörde skolor och högg ner träd – allt för att tvinga folk att lämna sina hem.


VARJE REGERINGS fördömande av terrorism är bara trovärdig så länge den uppvisar lyhördhet för fredliga, uthålliga, rimliga, väl argumenterade meningskillnader. Ändå, vad som sker är raka motsatsen. Över hela världen krossas ickevåldsmotstånd eller bryts ner. Vi vare sig respekterar eller hedrar dem, utan priviligerar i praktiken de som tar till våldsmedel. Regeringar och medier ägnar hela sin tid, uppmärksamhet, forskning, utrymme, finess, seriositet och inte minst ekonomiska resurser, på en diskussion om krig och terrorism. En diskussion som ger en störande och farligt budskap; Om ditt mål är att söka upprättelse och framföra klagomål, är våld mer effektivt än ickevåld. Och om fredliga förändringar inte ges en rimlig chans, var hamnar vi då? Vad som pågår i Kashmir och Andra Pradesh är en del i den processen.


Just nu är Narmada Bachao Andolans kamp något mycket mer än en kamp mot storskaliga dammar. De kämpar för överlevnaden av Indiens största gåva till världen – genuint ickevåldsmotstånd.


RESTEN AV OSS, engagerade medborgare, fredsaktivister, et al… det räcker inte med att sjunga sånger om att ge freden en chans. Att göra allt vi kan för att stödja rörelser som Narmada Bachao Andolan är hur vi ger freden en chans.


Det är den verkliga kampen mot terror.


Res till Bhopal. Fråga bara efter plåtskjulen, Tin Shed.

Arundhati Roys artikel först publicerad i Hindustan Times, 12 juni 2002


Översättning: Jan Viklund