av Michael Nagler
prof. Berkeley Universitet

Förkortad version av kapitlet “The Sweet Sound of Order”
ur Naglers “Is There No Other Way?
The Seach for a Nonviolent Future”

TILL SKILLNAD från Indiens förtryckare – som kom från en annan civilisation, och påbjöd en annan religion (som de inte ens själva efterlevde) – så vandrar våra förtryckare sida vid sida med oss på gatan, och lever enligt samma religion som de flesta av oss – Materialismen.

Våra massmedier praktiserar i dag en omfattande undervisning – utan någon som helst licens. Det är dags att revoltera.


EN DAG 1940 antastade en ung indier Gandhi med frågan, “Vad är det som egentligen krävs för att bli av med britterna?” Gandhi svarade enkelt; “Fenomenala framsteg i att spinna.”

Jag vill gärna tänka mig att det här var en av de unga revolutionärer som inte trodde Gandhi var riktigt ärlig när det gällde ickevåld. De trodde – de ville tro – att han bara bidade sin tid, väntade på det rätta ögonblicket för den “verkliga” revolutionen. Men ickevåld var den verkliga revolutionen. Jaså, undrar vi kanske. Med spinnhjul?! Ja, med spinnhjul, och allt de stod för. 1940 hade Gandhi närmare 50 års erfarenheter bakom sig, han var inte särskilt intresserad av att låta märkvärdig. Vi kan vara säkra på att han menade vad han sa. Så varför utrustade han det enkla spinnhjulet med sådan makt?

ICKEVÅLD HAR två ansikten. Samarbetet med det goda, och vägran att samarbeta med det dåliga. Dessa två ansikten har uttryckts genom historien i dels det som Gandhi kallade det Konstruktiva Programmet, där vi skapar och förändrar saker i vårt samhälle – dels i vad vi kan kalla det Obstruktiva Programmet, där vi sätter hälarna i marken och vägrar gå med på andras försök att försvaga eller exploatera oss.

Vilket av programmen vi utför är mestadels en fråga om rätt tidpunkt, ändå betraktar de flesta ickevåld på samma sätt som den unge revolutionären som ställde frågan till Gandhi 1940 – de ser endast den obstruktiva delen. Detta smala synsätt, allmänt förekommande bland aktivister, konfliktforskare och lagvrängare, har i många stycken hindrat utvecklingen av fred och ickevåld. För det är den konstruktiva sidan som långt mer uppväger i betydelse gentemot den konfrontativa, när vi väl lärt känna den.

Som de flesta rörelser hade Gandhis Satyagraha sitt ursprung i en reaktion på utomståendes övergrepp; det var Gandhis första reaktion, precis som hos andra. Men där många rörelser fastnar i stadiet “att bli av med (dom andra)”, kom han till insikt om att detta bara utgjorde halva vägen – kanske bara skugghalvan. Det verkligt kraftfulla låg i “att förse oss med”; att skifta fokus från “dom” till “oss”, från det obstruktiva till det konstruktiva stadiet av ens handlingar.

HUR KAN VI i dag tillämpa den insikten, i väst, i ljuset av de enorma förändringar som vi behöver åstadkomma? Vad som saknas är någon form av helhet.

En eftermiddag frågade en av mina studenter en välkänd fredsforskare som just givit en utmärkt föreläsning:

“Som aktivist, känner jag mig frustrerad. Vi försöker stoppa ett krig här, ett folkmord där, stoppa hela den pågående kapprustningen. Och i samma ögonblick vi försöker förhindra en sak, tillkommer tre andra. Det vi inte stoppar, är vad som orsakar allt detta. Jag undrar om du har några tankar om vad det är?”

Det hade fredsforskaren inte. Men jag tror ändå det så smått börjar gå upp för oss.

Det är främst två ting som saknas: vi behöver få ett verkligt grepp om ickevåldets väsen, en artikulerad förståelse för hur vi kan tillämpa det; och vi behöver en övergripande bild, en känsla av att vi arbetar gemensamt även om projekten ter sig olika.

Det indiska Konstruktiva programmet kan tjäna som modell. För det programmet hade en övergripande bild, en ytterligt enkel och ofta förekommande bild; det Konstruktiva programmet som ett “solsystem” där charka (spinnhjulet) var “solen”.

Det var därför han kunde svara “fenomenala framsteg i att spinna” med en sådan självklarhet. Man förstod att detta var kärnan. Det bestod inte av en nypa salt här, eller några bojkotter där. De utgjorde en del av den övergripande bilden, de representerade en helhet.

Vad kan vi utvinna av den indiska modellen i dag? Vi bor inte i 700.000 byar. Våra materiella resurser och dess kaotiska fördelning är av en helt annan skala.

Nej, den del av Indiens Konstruktiva program vi kan tillämpa i dag är själva visionen, sättet att artikulera problemen.

DAGENS KOLONISATÖRER

ETT AV DE allra första numren av tidskriften Adbusters hade ett mycket fyndigt omslag.

Det visade en bild på en flotta med småbåtar, föreställande de första kolonisatörerna av Amerika. Ombord äntrar en mängd “indianer” och börjar glatt häva lasten överbord. Men tittar man närmare på bilden består lasten av en massa tv-apparater. Rubriken lyder: “Boston TV-party”.

Min poäng är denna; på ett särskilt sätt, har vi i dag “koloniserats” av folk som inte har vårt allmänna bästa för ögonen – inte mer än det officiella brittiska styret hade för Indiens välbefinnande. Våra kolonialherrar kommer inte från en annan kontinent; de talar samma språk och bär samma kläder som vi, ändå gör de oss – “tittarna” – systematiskt till offer. Får oss att köpa saker vi inte vill ha, får oss beroende av information de påstår ska göra oss lyckliga och upplysta. Istället isolerar de oss från varandra, berövar oss på den helhetsbild som behövs för att göra oss fria och lyckliga. Till skillnad från Indiens förtryckare – som kom från en annan civilisation, och påbjöd en annan religion (som de inte ens själva efterlevde) – så vandrar våra förtryckare sida vid sida med oss på gatan, och lever enligt samma religion som de flesta av oss – Materialismen.

Våra massmedier praktiserar i dag en omfattande undervisning – utan någon som helst licens. Det är dags att revoltera.

När mahatmans uppmaning löd, “bojkotta främmande tyger”, föreslår jag “bojkotta främmande sinnesmanipulering”.

Tankar om hämnd, konkurrens, fientlighet, materialism och girighet kan i sanning kallas “främmande” för vår inre mänskliga natur – så är i alla fall min övertygelse. Den turbulenta värld vi hänger oss åt i dag, är på inget sätt ett uttryck för vår innersta natur.

Om någon skulle fråga mig, “Vad är det som egentligen krävs för att bli av med krigen, med våldet?”, skulle jag utan tvekan svara, “Fenomenala kulturella framsteg”.

Detta skulle utgöra vårt “solsystem”, vårt Konstruktiva program. Där frigörelsen från materialism och medieberoende skulle vara “solen”, spinnhjulet.

Michael Nagler, freds och konfliktforskare vid Berkeley Universitet, Californien, har undervisat och hållit kurser om ickevåld under 20 år. Professor emeritus i klassisk och jämförande litteratur.
Hans senaste verk:
“Is There No Other Way?
The Search for a Nonviolent Future”
sålde slut på första upplagan under loppet av några månader efter den 11 september.
Metta Center for Nonviolent Education -
www.mettacenter.org

(Översättning: Jan Viklund)