Och på andra sidan gränsen uttryckte Indiens försvarsminister George Fernandez ungefär samma åsikter i en intervju för tidningen Hindustan Times: “Vi [Indien] kan överleva en första attack och sedan slå tillbaka. Pakistan skulle slås ut.”


Hans försvarssekreterare Yogendra Narain gick ett steg längre i en intervju för tidskriften Outlook: “Ett kirurgiskt anfall vore det bästa. Men om även det misslyckades, måste vi vara beredda på ömsesidig förstörelse.”


Blotta tanken på kärnvapenkrig är skräckinjagande. Men medan världens ledare uppmanar till återhållsamhet och fredsförhandlingar, är det inte många indier och pakistanier som ligger sömnlösa.


Aktiehandeln flämtade till en smula, med ingen panik har utbrutit i banker eller i butikerna. Skolor och universitet fungerar normalt.


Varav denna nonchalans? En fatalistisk hindu-föreställning om att stjärnorna ändå bestämmer vårt öde, eller en muslimsk motsvarighet i jabr (förutbestämd riktning) är helt säkert en del av svaret. Diskussioner och samtal avslutas ofta med tillägget “det som sker, det sker”, varpå folk rycker på axlarna och fortsätter med något annat. Men det finns också andra viktigare orsaker.


Regeringarnas inflytande över t.ex. den statliga televisionen, särskilt i Pakistan, har sett till att en mer kritisk debatt om kärnvapen och kärnvapenkrig inte får sändas. Istället kan man se kopior i fiberglas av missilerna och testområdet på torgen och offentliga platser i Pakistan. De står där som symboler för nationell ära och utveckling, inte död och förintelse.


Okunskapen om kärnvapnen är närmast total, till och med bland de utbildade. Några studenter vid Islamabads Universitet där jag undervisar, inser att ett kärnvapenkrig skulle betyda världens undergång. Men andra ser kärnvapen som enbart större bomber. Flera säger att det inte berör dem, det är bara något för armèn.


Eftersom kärnvapenkrig betraktas som en fjärran abstraktion är den civila beredskapen i bägge länderna lika med noll. Admiral L. Ramdas, pensionerad och idag ledande inom Coalition for Nuclear Disarmament and Peace, anmärker sarkastiskt: “Det finns inga skyddsrum i en stad som Delhi. Helt enkelt för att i det här landet betraktas människor som försumbara.”


Okunskap och fatalism gör det lätt för ledarna att behandla folket som spelbrickor. Hur ska man annars förklara premiärminister Vajpayees senaste uppmaning till sina trupper i Kashmir att förbereda sig på en “beslutsam seger”? Hans livsfarliga kärnvapen-karriär har skapats via inflytelserika indiska experters strävan att trivialisera Pakistans kärnvapenkapacitet.


Deras argument lyder som följer; Pakistan är i händerna på USA, och deras kärnvapen är under kontroll från Washington. Därför skulle USA i händelse av akut kris, förhindra Pakistan att använda dem. “Vi är uttråkade av Pakistans hot om kärnvapen, vi tror inte längre på bluffen”, löd en kommentar jag hörde vid ett möte i Dubai nyligen.


Men att på allvar utmana Pakistan kräver total verklighetsförnekelse. Det är fruktansvärt naivt att ens föreställa sig att USA besitter det intresset eller den politiska viljan. Vad det skulle innebära i praktiken, är ovisst. Vi har inga tidigare exempel i historien att jämföra med.


Fly eller fäkta? Den biologiska evolutionen har programmerat oss till främst två reaktioner på yttre hot. Utan rädsla flyr vi inte, bara fäktar. Okunniga och med avsaknad på rädsla, riskerar Indien och Pakistan att bidra med ett annorlunda, skrämmande kapitel i de utslitna teorierna om avskräckning och terrorbalans.

Pervez Hoodbhoy är professor i fysik vid Quaid-i-Azam Universitet i Islamabad. Artikeln publicerad i Los Angeles Times, 9 juni 2002


Översättning: Jan Viklund