“Folk i Indien är helt upptagna med vardagens problem och har ingen aning om vad kärnvapen är – inte ens det faktum att även ett ‘begränsat krig’ kan döda miljoner”, säger Achin Vanaik, från Coalition for Nuclear Disarmament and Peace.


Och till råga på allt blir ofta anti-kärnvapenaktivister anklagade för att vara opatriotiska. Indiens medlemsskap i kärnvapenklubben betraktas av många som en bekräftelse på en högre status.


Koalitionen mot kärnvapen, som inkluderar läkare, forskare, akademiker, författare och socialarbetare, grundades två år efter Indiens provsprängningar 1998. Deras budget är minimal.


Det kommande dagarna och veckorna är avgörande, enligt deras analyser. Ett begränsat utväxlande av kärnvapen i södra Asien skulle döda mellan 9 och 12 miljoner människor och skada 2 till 7 miljoner. Detta enligt den amerikanska försvarsdepartementet. New Delhi har 100-150 stridsspetsar. Islamabad har 25-50.


Inga allmänna skyddsrum existerar för de 13 miljoner människor som bor i New Delhi. Den indiska sjukvården, kroniskt överbelastad, skulle inte ha en chans att klara av följderna.


I ett land som Indien, med en befolkning på över en miljard, är det meningslöst att fundera över den civila beredskapen, säger Vanaik. Det enda förnuftiga är att befria regionen från kärnvapen helt och hållet.


Han betonar att det finns avgörande skillnader mellan USA:s och Sovjets relationer under det kalla kriget och Indiens och Pakistans konfrontationer.


Under det kalla kriget rådde ideologiska motsättningar. Men i det på ytan sekulariserade Indien, frodas och växer den extrema religiösa fundamentalismen.


“Känslorna är mycket mer infekterade än vad som var fallet mellan Sovjet och USA”, säger Vanaik. “Fientligheten mellan Indien och Pakistan har pågått i 55 år, och visar inga tecken på avmattning.”


“Kärnvapenkrig är inte det ‘värsta scenariot’ – det är ett verkligt scenario.”

Översättning: Jan Viklund