Du förstår, vad som betyder mest för Pentagon i början av sommaren 2002 är beslutet att döda så många al-Qaida-medlemmar som möjligt. Några av dem finns i trakterna av Afghanistan och Pakistan, och kanske även i Kashmir.


Eftersom ledarna i New Delhi och Islamabad har sina respektiva fingrar på heta knappen, borde deras hot rikta vår uppmärksamhet på den mycket verkliga faran i situationen. En enda 10 kilotons stridsspets kan bringa omedelbar död för hundratusental. Till att börja med.


“Amerikanska säkerhetskällor uppskattar att ett medelstort utväxlande av bägge länders kärnvapen skulle innebära runt 12 miljoner döda och kanske 7 miljoner dödligt skadade – en ögonblicklig slakt aldrig tidigare skådad i mänsklighetens historia”, skrev Henry Porter för några dagar sedan i brittiska The Guardian.


Sådana siffror är svåra att ens föreställa sig. Men du kan börja med att föreställa dig katastrofen med World Trade Center äga rum cirka 4.000 gånger samtidigt (inte medräknat de långsiktiga radioaktiva sjukdomarna). Sådana jämförelser behövs kanske, för att sporra mer intresse från medierna, fortfarande fixerade vid allt som kan relateras till den 11 september.


För idag verkar “kriget mot terrorism” snarare ha blivit ett krig av narcissism. Världsbilden är så extremt självupptagen – och så okritiskt accepterad av nyhetsmedierna – att dessa nyhetsproffs vid fjärde statsmakten vanligtvis inte höjer ett ögonbryn ens när sunt förnuft gått överstyr.


Det fanns ett fullständigt vansinnigt ögonblick den 28 maj, när Pentagons taleskvinna Victoria Clarke uttryckte oro över det framväxande hotet om krig mellan de två kärnvapenländerna. Varför? Jo, därför att Pakistan kanske måste bli tvungna att minska sina trupper vid gränsen till Afghanistan, för att istället sätta in dem vid Indiens gränser. Det skulle försvaga kampen mot al-Qaida och talibanerna.


Pakistans trupper vid den afghanska gränsen har varit “mycket, mycket hjälpfulla”, betonade Clarke. “Trupper som inte kan bibehållas där, utan behövs på andra platser, gör oss bekymrade”, sa hon. Kommentarer som alltså inte väckte några större frågor på tidningsredaktionerna.


Hurså?? Medan händelserna skenar iväg i riktning mot vad som kan bli en katastrof för hela den indiska subkontinenten, så oroar sig Bushadministrationen för följderna – att inte tillräckligt många al-Qaida-medlemmar dödas i sommar!


Precis som flera andra regimer har de fanatiska hindu-fundamentalister som för närvarande styr Indiens regering, ivrigt upprepat mantrat om “krig mot terrorism” som ett sätt att harmonisera sina militaristiska avsikter.


Även om konsekvenserna av en enda kärnvapenladdning i konflikten mellan Indien och Pakistan skulle vara ett skräckens ögonblick, är det förutsägbara resultatet inte tillräckligt för att få någon större uppmärksamhet i amerikanska medier. I det pågående kriget av narcissism kretsar fortfarande världens nyheter kring läget i Washington och USA.


Men kanske ändå. Någon vinkel borde kunna bli användbar för en större nyhetsbevakning: Om en fjärran kärnvapenexplosion ägde rum, borde amerikaner som inte tycker att strontium-90 överensstämmer med deras rådande livsstil helt glömma bort att konsumera alla mejeriprodukter (inklusive cafe latte och cappucinos) under åtminstone flera år framöver. De skulle också göra klokt i att börja kultivera sina trädgårdar inomhus. Och de skulle rekommenderas att stanna inomhus, med alla fönster igenbommade.

Norman Solomon är ansvarig utgivare av MediaBeat (Fairness and Accuracy in Reporting, FAIR) och författare till bl.a. “Killing Our Own: The Disaster of America’s Experience with Atomic Radiation“ (Delacorte Press)
Artikeln publicerad i MediaBeat (FAIR), 30 maj 2002

Översättning: Jan Viklund